Livet i tre timmar

Vår minsta prins har det inte lätt varje dag. Och i helgen har det varit lite extra jobbigt. 

Trots att det bara är lite mer än ett år sen som Gabriel var i samma storlek, har jag glömt i princip allt. Eller nej det har jag inte men jag kan inte minnas att Gabriel var så "orutinbunden". Gabriel hade ju lite kvällskolik. Varenda kväll drog han igång och skrek. Det spelade ingen roll vad vi gjorde - mat, vagg i famnen, ligga på mage på oss eller köra i vagnen, han skrek i panik ändå. Det smidigaste var dock att köra honom i vagnen så den kom upp varenda kväll och så körde vi runt matsalsbordet. 

Däremot vill jag minnas att hans matrutiner kom extremt snabbt. Det tog inte lång tid innan han hade ett mönster och allting var frid och fröjd. För Mikaels del verkar det inte lika smidigt och jag lider med honom! 

Ett tag åt Mikael var tredje timme. Men vi har inte väckt honom för att äta, han får sova lite längre men när det börjar närma sig 3,5-4 timmar började vi stöka med honom. Detta har fungerat jättebra, fram tills nu. Nu kräks Mikael nästan varje gång han äter. Inte mycket, men det märks att det blir lite för mycket för honom. Ibland kräks han mitt i när han ska rapa, eller så kommer det en spya när han är färdig. Vi har testat att ge honom mindre och oftare men det hjälpte inte. Vi har testat att ha honom liggandes på oss en längre tid efteråt men det hjälper inte heller. Vi har i en veckas tid bytt kläder minst en gång om dagen enbart för att han kräks. Pyjamasen används en natt endast innan det är dags att lägga den i tvätten och våra egna kläder tvättas också ofta numera. Detta gör absolut ingenting, så är det att ha småbarn och jag har varit skonad från detta innan. 

Igår åt Mikael första gången vid 8 ungefär. Sen sov han förbi sin lunch så jag tänkte att han kan få mer sen. Det fick han och han behöll den måltiden. Sen sov han hela dagen! Det är heller inget jag minns med Gabriel. Han sov mycket ja, men han låg också vaken en hel del. Så när Mikael sen skulle äta nästa mål tänkte vi att han äter massor igen men icke. Han somnade efter en normal portion. Däremot vaknade han upp två timmar senare och var hysterisk. Nu trodde vi att det var ersättningen som var boven. Att han inte tål just den vi köpt och grejer. Men det visade sig att han än en gång ville äta så han fick en mindre portion som han åt och sen va han nöjd. Knappt 2,5 timme senare var det dags för mat igen. Nu hade jag nästan en normal portion nyutpumpad mjölk så jag gav honom den och tänkte att räcker de så räcker de. Och det räckte. Han var så nöjd efteråt och somnade gott.

Under natten har han vaknat nästan exakt var tredje timme, en gång fick han ersättning och på morgonen fick han bröstmjölk. Inget vrål efter ersättningen så jag har svårt att tro att det faktiskt är den. Men han är nöjd på portionerna men lite kräk kommer. Det gör ju att jag inte vill ge honom större portioner för då kräks han säkert bara mer. 

Vi har ju typ en rutin - mat var tredje timme. Det funkar hyfsat bra. Ibland blir det lite längre mellan varven. Men för Mikaels skulle hade jag hoppats det skulle bli lite längre mellan målen snart. Dels så han får sova lite mer sammanhållet, men också så att vi kan göra något. Just nu känns det som att vi inte kan göra någonting. Vi lever våra liv i tre timmar åt gången helt enkelt och det påverkar ju alla. 

Så här är det självklart att ha barn, jag är inte knäpp på det viset. Men vi kan ta exakt just nu som exempel. Gabriel har precis ätit frukost och även jag. Nu inväntar vi att Mikael ska äta om en liten stund. Men om han då drar ut på tiden, ja då hinner jag och Gabriel inte göra något förrän det är dags för Gabriel att äta istället. De hamnar i osynk helt enkelt. Nu efter frukost hade det annars varit perfekt att ta en promenad, solen skiner men det är inte för varmt för att vara ute ännu. Men vi måste vänta på Mikael. Självklart gör vi det, vi tar dagen som den kommer, men mammahjärtat för Gabriel blöder lite när han måste vara inne...

Hur har ni haft det med två barn så här? Där de inte följer varandras tider utan snarare jobbar mot varandra? Hur löser ni det dåliga samvetet för det ena barnet som "inte får göra något"?