Kolmården

 I onsdags var det dags! Då åkte vi till Kolmården för första gången. Vi gick upp tidigt, lastade bilen och åkte iväg. Eftersom vi numera är en familj på fem, och valde att ha med Emelie, behövde vi en större bil. Bror min  var vänlig nog att låna ut deras ena. 

Kan meddela att på vägen upp körde jag och Jonas satt bak med barnen. Skulle väl kunna påstå att han är en trött småbarnsfar. Inte så konstigt. Han tar matningen på nätterna, medan jag verkligen försöker hjälpa till att gå till köket och hämta flaskor och så vidare, men till skillnad från honom, kan jag inte bara somna som han gjort här på bilden. Jag kan somna absolut, men inte riktigt så lätt som han. Då behöver jag vara extremt trött. 

Kolmården bjöd på mycket roligt, men även många frågetecken. Det första jag reagerade på var hur lite skyltat det var. I min värld borde det funnits skyltar redan innan Norrköping, men icke. Kanske är en annan som tycker att allt annat är så skyltat, men jag upplevde att det var väldigt lite skyltar. Nu pratar jag inte bara vägskyltar, jag pratar om reklamskyltar och sådant längs med vägen. 

Vi diskuterade även i bilen att det var ju en spännande väg, när vi väl svängt av från motorvägen. En liten väg, knappt så man kunde mötas på vissa ställen, genom ett samhälle och vidare ut i ingenting. Ett så stort turistmål som det är, och man åker på en liten skitväg rent ut sagt? Det var...spännande.

När vi kört och förhoppningsvis närmade oss en parkering, var det en kille som stod och vinkade bilarna åt olika håll. Vi blev vinkade till höger. Det verkar som att denna kille var den som såg till att man portionerades ut på de två parkeringarna. Behövs det? Jag menar, kan de inte införskaffa en bilräknare, som visar hur många parkeringar som är tagna på respektive parkering? Vi hamnade i alla fall på Apans parkering. Detta sa ju såklart inte oss någonting utan vi körde dit vi blev visade och sen packade vi ur bilen. 

Att Kolmården ligger på ett berg, hade jag ingen aning om, innan vi kom dit. Det fick jag snabbt lära mig när vi kommit ur bilen. Det första som mötte oss var en backe som kunde tagit död på de flesta människor. I vanliga fall hade jag bara blivit trött, nu blev jag helt slut. Jag kände hur höfterna tog enormt mycket stryk, för att inte tala om svanken och framför allt min häl. Så innan vi ens kommit in på området, kunde jag veta att runt lunch skulle min kropp göra så pass ont att jag inte vet vad jag heter eller vad jag gör. 

Vi fortsatte, för backen var ju inte slutet på promenaden till parken. Det var bara början. Vi promenerade och promenerade, förvånad över hur långt man faktiskt går innan man ens nått fram. Men till slut var vi där och vi kom ganska snabbt in, trots att det var kö. Kolmården har som system att man köper biljetterna hemma, det är ganska smart eftersom de då inte behöver ha 5-6 kassor öppna för alla som kommer. Istället hade de två personer som scannade biljetterna. Detta kunde kanske utökas med någon mer för att minska kön vi stod i, men det gick fort ändå. När man köper biljetterna får man även välja vilken tid man ska komma. Vi valde 10-11, det vill säga den första timmen, och det är nog många som väljer den så det påverkade ju också kön såklart. 

Väl inne så var vi vid aporna. Vi såg dom direkt liksom. Vi stod och tittade en stund och slog oss sen ner precis bredvid inhägnaden för att äta lite mellanmål. Vi dukade upp mackor och dricka och Gabriel fick även en oat bowl som jag köpt. Den gillade han! Vi stressade inte utan åt i lugn och ro, Mikael blev matad av Jonas och Lucas var och tittade på aporna. Vi hade turen att de hade en visning vid kl 11 så Lucas fick lära sig ordentligt om aporna. 

När vi väl kände oss färdiga med mellanmål, matning, apor och byten av blöjor, gick vi vidare. Vi var ju vid safaribanan och tänkte passa på att kolla hur lång kön var, men den var jättelång så vi sa att vi kan gå tillbaka lite senare och valde att gå vidare. Nu kom vi till en backa som istället gick neråt. Den stupade lika mycket, om inte mer och det var kämpigt att ta sig ner där kan jag lova. Vagnen blev ju tung men jag höll emot. Men det kändes som att alla tår skulle titta igenom skorna. Så knäna tog rejält med stryk. Jag förstår att man inte bara spränger bort ett berg för att lägga en park, men jag hade gärna sett lite mer information om hur kuperat det faktiskt var och att man kan gå åt andra hållet om man har problem med exempelvis knän och hälar eller något. Vi visste ju ingenting. 

Nedanför backen var i alla fall marinen. Här kunde man se en delfinshow, åka tre karuseller samt spela på chokladhjul. Dessutom fanns med en hel del olika matstånd. Jonas och Lucas ställde sig i kön för Wildfire, deras stora berg- och dalbana i trä. Lucas var bra nervös men Jonas fick som sagt med honom. Emelie och jag tog med smågrabbarna och kollade runt. Lucas åkte Wildfire men han var bra blek!

Han fick syn på det gungande skeppet och passade på att åka det också medan vi stod och tittade på. Jag insåg snart att klockan var förbi lunch och vi har fortfarande bara sett aporna så vi bestämde oss för att gå vidare. Eftersom vi inte hittar gick vi vad vi trodde var ytterspåret. Då hamnade vi vid en dörr där man kunde gå in till lagunen. Vi tänkte att det kan väl vara spännande. Man skulle kunna se delfinerna men eftersom en show strax skulle starta, hade vi inga förhoppningar. 

Vi gick in och jodå, vi såg tre stycken och de skulle precis matas. Under matningen fick vi ändå en liten show. Om det var för att vi var så många inne där just då, eller om de alltid gör dessa småkonster, vet jag inte, men vi fick se delfinerna göra lite småsaker och Lucas blev helnöjd. Vi också. Medan vi var här passade jag på att pumpa. Det var inte så mycket folk som sprang här och det var ett stort utrymme så jag kunde gömma mig lite inne i ett hörn som jag sa.

Visst hade vi tagit ytterspåret men det visste inte vi. Det såg ut som en återvändsgränd så vi vände men det var egentligen vägen upp till sälarna. Emelie och Lucas sprang upp dit medan vi vände och gick tillbaka. Jag fick säga nej på grund av min häl. Jag kände att många backar till skulle jag inte klara. Bättre att spara hälen till dit jag verkligen var tvungen att gå helt enkelt. 

Vi gick tillbaka så vi kunde gå in till området med tigrar. Där såg vi både tigrarna och den röda pandan. Vi tog oss över en del av berget och vilade på andra sidan. Där såg vi att vi hade kunnat gå rakt genom berget, om vi fortsatt i gången där man kunde se tigrarna. Men det var så mycket folk där så vi vände eftersom vi trodde de stod och tittade på just tigrarna. Här hade jag velat ha en skylt som visade att man kunde komma igenom, fanns det och vi missade den? Ingen aning. Den enda skylten vi såg när vi kommit över var att vi tagit "chicken way" och inte "tough way". De hade alltså skyltat för att det fanns olika vägar, men det var om man ville gå bredvid tigrarna eller utanför och över. Märkligt skyltat kan jag tycka, om man ska tänka på de som drar barnvagnar och liknande. Skylten var ju absolut rolig för Lucas, men inte för mig som precis tvingat mig över berget.

Även här var det dags för en visning men jag missade den eftersom jag helt enkelt inte orkade stå upp mer. Hade så ont i ryggen och hälen men ville inte säga detta utan skyllde tacksamt på att Gabriel måste äta och Mikael också snart. Så Emelie och jag gick vidare så vi fick plats vid ett bord och tursamt nog fanns det en micro där så vi kunde värma maten till Gabriel. Mikael sov så vi väntade lite med hans mat och gick vidare efter ett blöjbyte på Gabriel. 

Vi såg en del djur men jag kan inte rabbla upp dom här. Ingen aning om vad alla hette men det var roligt att se i alla fall. Vi försökte få Gabriel att somna för han var så trött men han kämpade vidare. Mikael fick ta plats i bärselen efter en flaska då han var ledsen. Inte så konstigt, först sitta i en bil och sen ligga i en vagn hela dagen, hur kul är det?! Så Jonas spände på sig selen och sen gick vi vidare. Bakom Jonas i bild var inhägnaden för fåglar men jag kunde aldrig se någon. 

Vi fortsatte framåt, såg fler djur och sen letade vi efter snöleoparden i deras inhägnad men de hade lagt sig för att vila. Nu började energin tryta hos oss vuxna så vi började leta efter mat. Nu kom nästa chock. Det fanns nästan inga vettiga matställen i parken, förutom nere vid marinen där vi varit tidigare. Vid fåglarna fanns ett korvstånd men vi ville inte ha något lätt, nu ville vi ju äta så vi skulle ha energi till resten av dagen. Som tur var stod vi hyfsat nära ett ställe som hade någon form av nachostallrik med kyckling så vi åt där. Men vi tyckte det var extremt dåligt att det bara fanns ett område som verkligen var ett matområde, de hade behövt flera. Det är inte så spännande för en annan att äta potatismos och köttbullar, bara för att barnen vill det. Nej det var dåligt. 

Vi åt och Lucas lekte i kulmården några meter från vårt bord. Det var skönt att vila och han kunde få utlopp för sin energi. När vi kände oss redo fortsatte vi stigen mot vad vi åtminstone trodde var Bamses värld. Och det var det. Men där gick det knappt att vara för det var så mycket folk. Inte konstigt, här samlades verkligen alla barnvagnar. Men Lucas fick åka karuseller och vi kollade runt lite. Jag vilade en del för att klara den sista biten. Till slut fick vi säga ifrån till Lucas att vi nu måste gå vidare, annars får vi inte se några djur. Han ville då börja förklara att det är ju roligare med karuseller, men jag sa stopp och sa att nu är det faktiskt tre personer till med på resan som vill se djur. Vi har ju också betalat inträde och knappt sett djuren, vi måste få göra det vi vill också. Han nöjde sig med förklaringen för han ville ju se djuren också så vi gjorde som tidigare - vände tillbaka för att komma framåt igen. Det kändes ändå skumt. Vi kunde inte ta oss runt genom att gå framåt, vi fick backa för att komma tillbaka till där vi ätit och sen där kunde vi fortsätta framåt. Mycket märkligt. Vi kanske läste kartan fel, men det var ju inte så svårt för det var inte den lättaste kartan direkt. 

Vi såg bisonoxar, olika gaseller och zebror. Elefanterna stod i en egen inhägnad och till slut hade vi kommit fram till aporna igen. Nu var klockan redan 17.30 och vi insåg att vi kommer inte hinna så mycket mer. Lucas bröt ihop, såklart. Jag satt och pumpade, Emelie var i en butik och Jonas matade Gabriel. Vi förklarade lugnt och tålmodigt att det här var vad vi sa innan vi gick in och vad vi påmint om hela dagen. Vi kan inte stanna för länge i ett område för vi ska bara vara här en dag. Men det är svårt att få Lucas att förstå. Men efter mycket förklaringar förstod han men han var så besviken. Han ville spelat på chokladhjulet men det var inte så viktigt. Han ville tillbaka till området med snöleoparden för han ville handla i den shoppen. Men inget av det kunde vi göra eftersom vi helt enkelt inte skulle hinna. När jag pumpat klart och matat Mikael, var det knappt en halvtimme kvar tills de stängde. Jonas köpte en elefant till Gabriel och en giraff till Mikael. Lucas fick ett stort lejon och sen gick vi ut. Vi klarade oss till bilen men då grät jag nästan av smärtan i min fot. Så Jonas fick helt enkelt lära sig att köra automat och vi rullade hemåt. 

Dagen blev bra, trots lite missöden. Vi var förvånade över att de hade ett enda större matområde där det fanns "vuxenmat". De kunde gott haft något sådant ställe i Bamses värld också. Det kanske de hade, jag vet inte men enligt appen fanns det inte så mycket på menyn. De hade behövt en bättre karta men också mer skyltat i parken generellt. Vi missade safaribanan vilket i sig var synd eftersom vi hade djur vi hade velat se där, samtidigt är vi nöjda för vi vet ju egentligen inte vad vi missar. 

Men troligtvis kommer vi aldrig åka dit igen. Jag kommer inte palla dom backarna på ett par år i alla fall. Och jag är inte imponerad av parken över lag så jag förstår inte varför många väljer att åka dit flera gånger om året eller åtminstone varje år. Det är väl en sak om man bor nära, men att köra 2,5 timme för en dag där var inte helt värt det kan jag känna. 

Nästa år tar vi förhoppningsvis Ölands djurpark eller Borås. Vi skulle åkt till Öland, vilket jag nämnt här innan, men vädret var inte det bästa så vi tog Kolmården istället.