Barn med NPF där man inte är överens som föräldrar

Detta är ett inlägg jag velat skriva i två dagar nu. Men som tur är har jag inte hunnit och saker och ting har hunnit lugna ner sig. Jag skriver inlägget ändå, men nu med lite mer eftertanke. Jag vet att jag har tagit upp typ allt detta tidigare, men det är ett viktigt ämne som man kan ta upp flera gånger för det förändras alltid åt ena eller andra hållet.

Lucas kom hem i söndags kväll och som vanligt efter att han varit iväg, är han uppkäftig och katig mot specifikt mig. Det spelar ingen roll om jag är glad och trevlig, han är verkligen inte på humör för att träffa mig. Så under måndagen och tisdagen var det totalt kaos här hemma. En halvtimme efter att han kommit ner i köket har han fått skärmförbud och hatar mig mer än alla andra på denna jord, varför? Ja jag vet inte. Men det troligaste är väl att han fått göra vad han vill hos sin pappa och sen får han inte göra det här hemma och då blir jag den elaka. Till och med mor reagerar numera på hur elak han faktiskt är när han kommer hem. Vad kan jag göra åt detta? Inte ett enda skit. Jag har tagit upp detta så många gånger men det händer ingenting, de ska ju få göra vad dom vill när han träffar sin far, men det måste finnas gränser med tanke på diagnoserna. 

Igår fick jag dessutom veta att dom där ute berättat för Lucas att man minsann inte måste gå gymnasiet. Detta berättades i en kaxig ton så nu började jag inse vad detta handlar om. Jag har alltså i Lucas värld ljugit för honom när man går i skolan tills man är 19 år. Jag svarade att man absolut inte behöver gå gymnasiet, men frågade också hur Lucas skulle få pengar när han var 16 år. Han tittade på mig undrande. Så jag förklarade att om man inte går på gymnasiet, får man inget studiebidrag. Och en del av det bidraget använder ju jag till kläder och sådant som Lucas behöver. Så jag frågade vad han skulle jobba med när han var 16 år och berättade dessutom att när man är så ung får man inte jobba med vad som helst, vilka tider som helst och man får absolut inte lika mycket lön. Detta eldade upp honom lite att samhället fungerade så men han accepterade. Sen berättade jag vad skillnaden att gå gymnasiet kunde göra med ens lön. Att om man får en utbildning och jobbar med det sen, får man mer i lön än någon som inte har en utbildning. Nu började Lucas vakna till liv litegrann, för nu började han förstå detta med gymnasiet. Så vi pratade länge om detta och hur det fungerar. 

Självklart får Lucas välja själv om han vill gå på gymnasiet eller inte. Det som gör mig förbannad är att dom berättar för honom att man inte måste gå men de fortsätter inte med konsekvenserna av att inte gå. Man berättar heller inte att det inte är samma sak att gå gymnasiet. Jag berättade exempelvis om kusinen som läst byggprogrammet. Berättade att denna kusin varannan vecka har praktiserat som en snickare och fått göra dom sakerna han sen kommer jobba med, istället för att bara sitta i skolan. 
Det som också gör mig förbannad är att man inte förvarnar oss om att man berättat om detta med skolan. Lucas är ju redan skoltrött och ser inte meningen med att ens vara där. Vi kämpar med att han ens ska klara av att få godkänt i alla ämnen. Och så berättar de för honom att han absolut inte måste gå gymnasiet. Visst kan det vara skönt för Lucas att slippa tänka att han ska gå i skolan i åtta år till, men vi har ju här hemma försökt få honom att förstå att han måste klara grundskolan för att få läsa det han vill sen på gymnasiet, kanske finns det ett program som han kan läsa och ha nytta av om han vill jobba med datorer? 

Istället ska jag få skit här hemma för att jag har ljugit, när jag faktiskt inte har gjort det. Men jag har själv inte ens tänkt på att man inte måste gå gymnasiet. Jag har bara hört om två personer som inte gått gymnasiet som är i min egna ålder - en bekant till mig som började jobba hos sin pappa direkt efter han slutade nian, och Lucas biologiska pappa. Två personer av alla jag känner, det är ganska få. Och Lucas kan inte börja jobba hos mig eller hos sin pappa, ingen av oss har några företag. Dessutom är ett vanligt industrijobb något för Lucas. Det är för monotont och långtråkigt. Han kommer behöva en utbildning på något vis, men vad vet varken han eller jag ännu. 
Men att då berätta för honom att han inte måste gå gymnasiet, det är så fel. Nu har vi i alla fall diskuterat det här, Lucas har fått säga vad han tycker och jag har förklarat fördelarna med gymansiet, så nu har han varit hur lugn som helst. 

Det vore vara trevligt om man kunde få en heads up någon gång om sådana här saker. Dom vet ju att vi kämpar med skolan, men det verkar de inte förstå. De förstår inte att det är vi som får ta fighten sen, att vi får reda ut alla frågetecken i Lucas skalle, att vi måste förklara att vi inte ljugit och att det finns konsekvenser av alla ens val. Jag berättar inte alltid allting som händer hemma eller vad vi diskuterar, men det är för att det är inte dom som måste ta dom diskussionerna.