Worst mom ever

 Det är dags att inse att jag gjort allting fel med Lucas. Jag kan barriärer inte göra något rätt för den pojken och jag förstår inte hur jag ska klara av att vara mamma till två personer inom en snar framtid. Det är väl därför jag sover så dåligt. Jag vet redan nu att ångesten över hur arg, ledsen och förtvivlad kommer få mig att gråta större delen av natten. Och det slutar inte. Varje dag är en ny dag, nya fighter. Hur fan orkar någon ens det här?

Jag har satt en spärr på det xbox Lucas använder. Max 2 timmar om dagen kommer han numera få spela men troligtvis mindre de dagar vi har annat för oss. Det gick ganska bra idag men det spårade ur totalt den sista timme.  Om det är spelet eller något annat, jag vet inte. 

Lucas brukar få bada själv. Ibland är jag på samma våning, ibland är jag nere och hänger tvätt eller liknande. Idag fick han bada själv, jag menar han är tio år. Han klarar sig i badkaret. Senare kom han ner och ville spela mer tv-spel, jag sa att hans speltid var slut så det kunde vi inte. Då fick han upp, gjorde sig klar för natten och sen la han sig med mobilen. 

När jag går ut i köket ser jag att han inte släckt efter sig i källaren. Låter kanske jättelöjligt men Lucas kan släcka lampor men han skiter i det. Varför ska han släcka när vi kan gå och släcka överallt? Och det leder till varför ska han plocka undan sin disk, det kan vi göra. Varför ska han städa, det kan vi göra. Så jag säger åt honom att släcka och han får världens utbrott  från ingenstans. Han ska inte släcka, det ska vi. Han orkar inte gå nerför alla trappor igen. ”Det är därför du ska släcka när du går upp”. Så han fick ett sådant psykbryt bara för att han skulle gå ner två våningar, trycks på lampknapparna och sen var det klart. Men nej, jag tror Lucas skrek så det hördes till grannen två hus bort. 

Jag tänkte gå upp, fixa mig för natten och sen läsa lite inför förlossningen och allt. Det är ju ett tag sen så jag behöver läsa på om smärtlindring och andra tips och trix. Kommer in på toan och funderar seriöst på om jag bara ska hoppa ut från bebisens fönster eller något. Jag ville ge upp. Synen var följande - ett badlakan låg på golvet helt genomsur, alltså det ser ut som att Lucas lagt handduken i badkaret och sen lagt ut den på golvet. Den matta vi har där inne var lika blöt den. Sen var det vattenstänk överallt - toapappret, mina kartonger med trosskydd, väggarna, spegeln vid handfatet. Under badkaret var det ju en hel sjö också eftersom golvet lutar lätt mot brunnen. Hur?! Jag förstår inte hur han lyckats med allting på så kort tid. 

Detta är en vanlig dag i vårt liv. Det är inte varje dag, men sådana här utbrott kommer i snitt en gång i veckan, sen blir han arg och skrikig över vissa saker flera gånger i veckan också. Detta gör ju att jag känner hur dålig jag är som mamma, vad jag än gör, hur jag än gör, så är det detta vi får tillbaka. Jag kan inte ens glädja mig dom gångerna han gör något ”rätt”. Jag visar honom hur bra det var och sådär såklart, men så fort han lämnat rummet börjar jag räkna ner till när utbrottet kommer. För det kommer, frågan är bara om det är samma dag eller ett par dagar senare. 

Jag har under denna tid jag varit hemma (sen oktober) insett att det livet vi hade innan, det jag trodde vi hade, finns inte. Jonas har inte berättat för mig hur jävlig Lucas har varit på morgonen, det är något jag insett själv nu. Och hur ledsen det gör mig för detta har pågått i alla år. Kommer jag någonsin kunna jobba igen? Eller kommer Lucas med sitt humör göra att jag behöver vara hemma tills han går till skolan? Eller kommer jag orka med detta som person, eller gå in i väggen? Vi kan prata med Lucas alla dagar i veckan om beteende, hur man sköter sig och han nickar och håller med. Han kan sköta sig de närmsta fem minuterna, sen går det åt helvete igen. Så fort han ska sköta sig, ska han belönas och jag förstår inte det beteendet för så har det inte alltid varit. 

Och vad får man för hjälp? INGEN. Bup hjälper Lucas, inte mig. Ringer jag till min vårdcentral så skickar dom mig på KBT men det funkar inte, inte i dessa situationer. Den enda gången jag blivit skickad till psykolog, så förstod inte den personen problemet. Det var som att den inte kunde hjälpa mig för det var inte mina diagnoser. Det krävs väl att jag ska vara självmordsbenägen för att få hjälp. Jag säger inte att jag är det, men jag bryr mig ärligt talat inte om mitt egna liv längre. Jag kommer aktivt aldrig ta mitt liv, men om jag dör i en olycka? Ja vad gör det? Det måste vara betydligt enklare att få dö, än att slå huvudet mot en vägg varje dag i veckan, alla dagar om året. För det är vad jag gör nu. Vi försöker hela tiden med Lucas. Men det går inte. ”Det är kämpigt, fortsätt och ge inte upp”. Vad ska vi kämpa med när vi inte vet vad vi ska göra?