Tjatig morgon

 Alltså jag har skrivit det innan, och jag skriver det igen - jag älskar Lucas mer än mitt egna liv, MEN barn med speciella behov är så krävande vissa dagar att jag funderar på hur jag kan ha så mycket tårar i tårkanalerna. 

Morgonen ser ut att bli en bra morgon, som den alltid gör. Jag väcker Lucas, kittlar honom lite och går ner i köket. Plockar fram vår frukost och ropar att han nu kan komma. Lucas behöver (som många barn) vakna till lite självt innan han kommer ner. Däremot får man inte glömma att han behöver mer påstötning av även enklare saker, som att kliva upp exempelvis. Hör jag honom inte inom 1 minut efter jag sagt till honom, måste jag säga till igen. 

Han kommer ner vid första ropet. Sätter sina mackor i brödrosten och innan dom blivit klara, ja då går han på toa. För enligt Lucas är han inte kissenödig när han vaknar, det blir han senare. Självklart hinner mackorna bli klara innan han är klar på toan. 

Nu kommer nästa moment där jag verkligen måste hålla tyst och inte ens reagera. Dessa mackor. De måste vara exakt rätt rostade och sen ska ha bre på smör. Smöret måste vara exakt rätt mängd så det smälter helt. Ser man smör, ja då går det ju inte äta! Det är äckligt! Efter att ha ätit nästan hela mackan, rostar han macka nr 2 igen. Bara så den ska bli varm så smöret smälter sen. Självklart misslyckas detta (typ 8 av 10 gånger misslyckas det, gissa hur mycket bröd vi slänger) och då ska han helt plötsligt inte ha en macka till. ”Telefon och spelförbud om du inte äter en macka till” är det enda jag säger. Nästa macka hamnar i brödrosten men gissa vem som redan är tjurig. Diskussion nummer 1 tar sin början. Han behöver ju inte äta två mackor (han är hungrig men det handlar om att han vill sitta med telefonen) medans jag säger att han måste. Lucas är otroligt selektiv i sin mat och äter ytterst lite, det i kombination med hans medicin gör att han går ner i vikt.

Under tiden som jag startar en maskin disk och ställer in ett smörpaket samt går upp för trappen, har Lucas hunnit borsta tänderna, klä på sig och hämtat telefonen. Misstänksamt snabbt, eftersom bara kläderna oftast tar tio minuter för det är tråkigt. Jag påminner om tänderna (som han borstar dåligt och nej jag förmontera borsta) men han säger att han gjort det. Diskussion nummer 2 handlar denna morgon om tandborstning och att han får skylla sig själv den dagen tandläkaren kommer med borren. Jag säger år honom att istället för telefonen kan han ge hamstern mat vilket resulterar i ett psykbryt som gör att han stormar ner för trappen. ”Du glömde släcka lampan”. Ett evigt gnällande om detta resulterar i dagens andra hot om skärmförbud om han inte går upp och släcker. 

Väl i källaren ska han klä på sig. Såklart har vi diskussion nummer tre under tiden. På med termobyxor, tryck mer byxorna i strumporna så åker inte byxbenen upp, samma med tröjan. Han inser att han inte tog ner ryggsäcken dagen innan, trots påminnelser om detta vilket resulterar i att han måste gå upp för trappan igen (här börjar diskussionen) och på väg ner åker ju allt ut ryggsäcken eftersom det är jobbigt att dra igen ryggsäcken.

Nu börjar jag få ont av att sitta ner obekvämt på en bänk men jag måste ju härda ut så han kommer till skolan. När han väl går iväg är han nedstämd, vilket jag förstår för vem vill ha en sådan morgon, och jag kan knappt stå upp för jag har så ont i fogarna. 

Så på en timme har vi alltså redan haft tre diskussioner, Lucas har fått ett lättare psykbryt plus ett par irriterande utbrott. Men detta är ju en vanlig morgon. Jag kan redan nu säga att dagens utbrott och irritationer kommer bero på läxläsning, hamsterns mat samt mängden mat vid middag. 

Detta är alltså vanliga vardagar i vårt liv. Jag är gnällig jag vet, men förstår ni vad detta gör med ens psyke? Jag är en dålig mamma, varför vill han inte förstå? Varför ska det vara så krångligt? Hur kan vi göra det enklare? 

Påminna säger en del, jag svarar tjatigt. Ju fler gånger vi påminner, desto tjatigare är vi och han triggas. 

Använd bildschema. Vi har gjort det men då måste vi påminna om schemat, och då tjatar vi igen. 

Vi måste ta en sak i taget. Säg att vi påminner om ryggsäcken varje dag. Till slut har han lärt sig rutinen. Ja sen ska vi lägga till en rutin till och börja tjata om den, då är det så viktigt så vi måste påminna om ryggsäcken. Gissa vem som exploderar. Inte jag. 

Detta tar på psyket som förälder. Och vad får vi för hjälp? Ingen. Vi kan få avlastning men det hjälper inte. Vi behöver mer men när man väl vänder sig till sjukvården får man inte det man behöver, man får det läkaren anser man behöver. Hur kul är det att be om hjälp då? 

Har ni barn med speciella behov? Hur gör ni för att få vardagen att fungera?