Snart ett år sen

För snart ett år sen bestämde vi oss för att det skulle bli barn i detta hus. Natten mellan 4-5 april förra året kom det på tal första gången. Det var en lördag och söndag. Under söndagseftermiddagen pratade vi om det mer och även på måndagen. Den 7 april var det bestämt och jag tog första steget mot att bli nikotinfri. Jag började helt enkelt dra ner på den dagliga konsumtionen av snus. Redan tre dagar senare, den 10 april, var min första dag som snusfri. Jag använde ingen hjälp i form av nikotintuggummin eller något sådant, bara vanliga sockerfria tuggummin. 

Jag har efter den 10:e april framför allt rökt. Men det är inte mycket. Jag vet att jag rökte på midsommar, feströkte. Ni som är snabba i matte kan då räkna ut att jag faktiskt redan var gravid vid midsommar, men det visste vi inte fastän vi gjort ett test. Men eftersom det var under de första veckorna av graviditeten, övergick varken alkoholen eller nikotinet till Gabriel. Ja jag nyttjade nikotin efter 10 april, men jag slutade med nikotin som heltidssyssla, kan man säga så? 

Jag har inga direkt planer på att börja snusa, jag har klarat mig bra hittills. Men nu börjar humöret tryta. Inte nog med att Lucas var ett riktigt monster i lördags på morgonen, samma sak nu denna måndagsmorgon. Han käftar tillbaka om minsta lilla. Säger jag ”nej” så ska han käftar tillbaka. Även om det är något som inte ens rör honom. 

Så idag var det nära att jag tog en prilla från denna dosa. Det finns ju många sådana i detta hus eftersom Jonas fortfarande snusar. Det hade varit så roligt om jag kunde vara snusfri i ett helt år. Men det känns som jag kommer falla på målsnöret. Det är inte bara Lucas som är retlig, jag är retlig av andra orsaker. För att få in på privata saker - denna mamma har inte fått något mys i sängkammaren på väldigt länge. Inte så konstigt, jag var varit gravid och efter förlossning och så vidare. Men nu börjar min kropp tycka att det är dags. 

Liten kille i stor säng. Jag trodde han skulle sova i ett svep fram till ungefär nu, klockan är 08.24, men icke. Han vaknade strax efter 06 och jag kände att jag ville gråta. Jag hade precis somnat efter sista matningen. Men Jonas fick gå och göra en flaska medan jag låg i sängen och försökte mysa med Gabriel. Han skrek dock som en stucken gris så det var inte så mysigt. Han somnade på mig (väldigt mysigt) och när det var dags att hjälpa Lucas rullade jag helt enkelt av Gabriel och då hamnade han i min säng. Istället för att riskera att väcka honom, fick han ligga så här. Jag tänkte att han skulle vakna efter 20-30 minuter, men han har legat så i en timme nu. 

Måndag morgon som sagt, den har inte börjat bra. Jag hade hoppats på en bättre start på veckan när helgen avslutades i ren och skär katastrof på så många vis. Men det är ju synd att hoppas på något. Just nu vill jag bara ge upp allt - varför kämpa med Lucas? Det blir ju bara gap och skrik hela tiden från hans sida. Jag insåg för andra helgen i rad att jag än en gång måste sluta med allt vad kolhydrater och socker heter, om jag ens vill försöka tappa dom 30 återstående kilona jag ska gå ner. Jag var alltså ute och gick 5 dagar förra veckan, men vågen står still eftersom jag tillåter mig att äta potatis, bröd och godis. Jag äter inte mycket godis, men det förstör. Så jag får inse att jag aldrig kommer få unna mig något, då går jag upp i vikt liksom. Kul eller hur? Så detta med att vi ska åka till Frövi över påsk är inte speciellt lockande för mig just nu. Jag hatar min kropp och jag saknar allt som gjorde att jag innan kände mig kvinnlig. Nu ska jag spendera påsken med Jonas familj fastän jag inte har några kläder som passar, jag ser ut som jag vet inte vad eftersom jag håret är lite för långt men inte tillräckligt långt för att visa att jag är kvinna. Och eftersom vi ska dit upp vet jag att det inte blir något romantiskt what so ever. Varför bryr man sig liksom? Just nu känns det som att jag kan skita i allt - äta vad jag vill, bli så det jag bara kan för Jonas tittar ju ändå inte på mig. Det är nackdelen med att vara tillsammans med någon som aldrig förstår detta med att ens partner behöver närhet. Jag minns inte senast Jonas höll om mig i en spontan kram. Han behöver det inte, men jag gör. Och att behöva be om det är inte samma sak. 

Är jag löjlig? Kanske, jag vet inte. Men jag sover dåligt, vill snart snusa igen och känner mig som den mest ensamma människan i ett förhållande.