Man förstår mig inte

 Ibland funderar jag på om jag pratar ett språk ingen annan förstår. Väldigt ofta tänker jag så. 

Den här helgen blev verkligen inte som jag ville. Tvärtom - jag har haft tankar idag som jag absolut inte vill ha och det skrämmer mig. Är jag överdramatisk eller har jag rätt att tänka så? 

I torsdags fick Jonas sms från Jimmy. Han undrade om han, Jegga och Leo fick komma i helgen och se Gabriel. Visst det var såklart okej så länge de är friska. Sen kom det även fram att Jimmy skulle stanna kvar och spela tv-spel med Jonas. Först tänkte jag att självklart ska väl det gå bra, tills jag insåg att ja då blir det säkert alkoholintag och sen spelar dom långt in på natten. Detta är inget jag är emot egentligen, tvärtom! Jag har ju själv varit med flera gånger. Men det var innan Gabriel föddes. Jag har sagt till Jonas att ingen alkohol i närheten av Gabriel. Så om jag tar ett glas vin så vill jag sen inte hålla i Gabriel, mata eller byta på honom. Och samma sak för Jonas. Så jag inser med andra ord att från det att de går in på Jonas kontor, så har jag absolut ingen mer hjälp av Jonas. 

Så på fredagskvällen säger jag till slut som det är. Jag tycker inte det är en bra idé. Jag kommer få ännu en kväll med Gabriel ensam, ännu en natt och ännu en halv dag själv utan hjälp. Det är absolut inte roligt för det sliter på mig. Jag får inte sova ordentligt och jag får inte äta ordentligt. Visst det är så det är att vara mamma den första tiden, och därför är det viktigt att hjälpas åt. Jonas hjälper till, absolut. Men jag drar det tyngre lasset. Jag är ”låst” varje förmiddag till bara bebisgrejer - mata, byta blöja, gosa. Har jag tur hinner jag äta min lunch varm. När Jonas går upp hjälper han mig med Gabriel men sen kan han ha händerna fria och spela tv-spel. När jag får händerna fria är det för att jag ska laga mat. I fredags hade jag egentid för första gången i mer än en timme. Vad gjorde jag? Åkte och handlade mat samt sprang Unni tre butiker och köpte kläder till Gabriel. Fin egentid. Jonas hade sin egentid - alkohol, tv-spel och skitsnack med Jimmy. Ser ni skillnaden? 

Bara att skriva om det gör mig ledsen. Inte bara för att jag känner mig ensam med så mycket, jag blir ledsen för att jag klagar. Självklart ska Jonas få ha roligt, självklart kan jag inte hindra honom. Men när ska jag få ha roligt? Eller när ska jag bli avlastad? I snart fyra veckor har jag sovit dåligt, knappt 6 timmar per dygn och då är det inte sammanhängde. Halva dagarna spenderas med att sitta i fåtöljen och titta på serier. Visst bra att man kan göra det, men jag har redan tröttnat. Den andra halvan är det matlagning eller ta hand om Gabriel som gäller. Jag får inte ha roligt. Men jag är ju nybliven mamma så jag ska ju inte ha roligt. 

Så jag blir ledsen på Jonas. Ledsen för att en av de två nätterna denna vecka som jag kan be om hjälp vid, väljer han att spela tv-spel och dricka alkohol. Jag fick hjälp en natt, men hjälpen består o att jag vaknar, väcker Jonas och ser till att han hämtar en flaska medan jag byter blöja typ. 

Så istället för att få hjälp två nätter, har jag nu avverkat en natt av sex på raken där jag är ensam hemma, där jag får hämta alla flaskor, byta alla nattblöjor och där jag inte får sova. En av sex frukosttillfällen där jag slänger ihop frukost till Lucas samtidigt som jag diskar Gabriels flaskor och gör min frukost och även ber om att Gabriel ska vara lugn i tio minuter till så jag får äta. En av sex förmiddagar där jag mestadels sitter med Gabriel i famnen för att han har ont i magen eller inte vill ligga i banynestet eller babygymet så det enda jag kan göra är att sitta i en fåtölj, när jag egentligen vill hinna köra en maskin tvätt, plocka och fixa, samt kanske vila medan Gabriel gör det. 

Jag vet att det är mammalivet nu, att det är så här det kommer se ut. Men man kan väl få hjälp? Och varför ska man behöva få dåligt samvete när man klagar, så som jag gör nu?