Förlossningsberättelse

 Jag måste nog inse nu att dessa inlägg kommer bli lite mer sporadiska och kanske inte ett varje dag. Fast det tror jag egentligen att ni redan räknat ut, det är bara jag som inte förstår det ännu. Här kommer i alla fall min berättelse om hur Gabriel valde att anlända till oss. 

Jonas åkte till jobbet på söndagen den 21 februari. Varannan vecka börjar han måndagskväll och de andra veckan på söndagskväll. Denna gång var det alltså söndag. Han åkte till jobbet och jag gick och la mig efter att ha sagt godnatt till Lucas. 

Den senaste tiden har jag fått sova, även om det inte varit den bästa sömnen så har det varit sömn. Men denna natt hann klockan bli både midnatt, och flera klockslag efter utan att jag kunde somna. Irritationen började komma. Varför just nu? Inbokat få sova en natt eller? Jag måste vila! Men jag kunde ändå inte somna, trots att jag ställde frågorna högt. 

Jag började bli orolig i kroppen, förstod inte vad det var, men något var annorlunda. Plötsligt kände jag hur det flödade varmt från mitt underliv. Paniken som plötsligt dök upp! Varmt och flytande är ju blod! Jag tror alltså något har hänt och bebis nu håller på ett dö tills jag inser att detta varma kommer från rumpans håll också. Nästa tanke är att jag bajsat ner mig och att jag har diarré. Först den tredje tanken är att vattnet har gått. Jag försöker ta mig upp, försöker hejda vattnet men hur? Halvt springer till toan och sätter mig. Överallt är det vatten men jag sitter kvar. Försöker finna ut hur jag ska göra men det finns inga svar. Till slut står jag helt sonika på en matta och låter allting ha son gång.

Ringde förlossningen som meddelade att så länge jag inte badar, kan jag komma in kl 8 för kontroll. Jag ringde hem Jonas och sen började väntan. Förlossningen sa att om de va något, skulle de komma till mig medan jag väntade. Jag fick vänta en kvart innan vi insåg att detta kommer ta tid. Så vi åkte hem.

På måndagskvällen ringde vi igen. Värkarna är igång men inte så regelbundet, men något var inte rätt enligt mig. Jag kombin på avdelningen, Jonas fick sitta utanför. Men inget hände och de hittade inget fel så det var dags att åka hem ännu en gång. 

Natten till tisdag mådde jag riktigt dåligt, värkarna kom tätare och tätare, min kropp var trött och jag ville inte något längre.

Vinklade till min kontroll som var på tisdagen vid kl 10. Ganska snabbt blev jag inskriven eftersom nu var det igång. Jonas blev hämtad och insläpp.

I mitt huvudbhade jag en plan om hur allt skulle fungera. Självklart slängde jag listan eftersom allt blev precis tvärtom. 

Värkarna kom tätt och var intensiva så jag hann varken lyssna på musik eller slappna av. Flertalet gånger fick jag panik över smärtan men varje gång klarade jag mig tack vare lustgasen. 

Till slut kommittén jag väntat på - ryggmärgsbedövning. Jag var nybliven fyra cm så det var långt kvar. Narkosläkaren kom men misslyckades, troligtvis eftersinnat hade svårt att vara stilla av alla värkar. Den andra narkosläkaren kommit lyckades på första försöket och livet blev på riktigt underbart igen. Jag kunde andas, jag kunde prata och jag kunde skratta. Klockan 13 var jag lycklig.

Lyckan varade inte länge dock. Vid 13 fick jag ryggmärgsbedövningen och knappt en halvtimme senare började kaoset. De såg att jag var blek och mitt blodtryck hade droppat från ungefär 110/60 till 68/50. Inte bra! Det blev akutlarm och på bara sekunder var det mängder av folk inne. Jonas satt i fåtöljen och fattade ingenting. Alla ropade order till varandra - stoppa droppet, ge medicin, öka dosen. Mitt i allt detta håller jag på att tuppa av samtidigt som bebisens fosterljud minskas. En kateter sätts för det lutar åt akut kejsarsnitt. Men medicinerna gör verkan. Blodtrycket ökar och fosterljuden blir normala. Jag blir återställd. 

Narkosläkaren instruerar att vi visst kan fortsätta med epidural om smärtan ökar. Strax efter klockan 14 börjar epiduralen jobba igen. Men inget händer. Jag har lika ont och snart gör det ondare och ondare. Vid 14.35 säger jag att jag måste bajsa. Alla fattar vad som händer utom jag. Bebisen är på väg! Jag har alltså öppnat mig flera cm på bara någon timme. Jonas kommer till sängen, och barnmorskan instruerar, nu kör vi!

Klockan 14.43 är det hårda arbetet i mål. Vår bebis har kommit! En frisk och skrikande pojk på 3060g och 51cm har anlänt! 

Jag brast lite så de sydde mig och sen njöt vi av tiden som familj. Vi fick in vår fikabricka och det var de godaste mackorna. 

Ser ni vad stolt Jonas är på bilden? Första gången han håller Gabriel. Ja för Gabriel ska vår bebis heta.

Vi passar på att ringa till mina svärföräldrar, min far som var hemma med Lucas, min mor som jobbade och visste att vi var inne. Sen var det dags att bege sig till BB. 

Tre timmar efter Gabriel föddes, fick Jonas säga hej då. Dumma Corona! Men han fick se förlossningen i alla fall. Jonas åkte, jag kände mig ensam. Jag ringde min syster och berättare nyheterna, både att bebis var född men att Jonas fått åka. Samma sak för min bror. Jag ringde mina närmsta vänner. Jag pratade med Jonas igen. Jag fick duscha.ballt var perfekt nu. 

Det var min förlossning. Jag både älskar den och hatar den. Jag hann inte med något som planen var. Jag vill gå med gåbord, sitta på medicinboll och vandra runt. Jag hamnade i sängen. Jag ville lyssna på musik, det var omöjligt. 

Men även att det gick på tok för fort, det var galet bemötande vissa dagar och jag hann inte med att fundera, är jag glad över att Gabriel är Gabriel. Nu ska jag njuta av min lilla familj och så hoppas jag nästa inlägg kommer inom de närmsta dagarna.