Skratta åt livet!

Igår var Jonas och jag i affären. Eftersom Lucas vill ha gröt till frukost, går det åt så mycket mer mjölk om dagarna att den tar slut fortare än planerat. Så en tripp till affären och det gjorde verkligen inget när vi såg det här:

 Påskmust! Både Jonas och jag älskar must så det är vår grej liksom. Och alla vet ju detta eftersom jag är snabb ut med det på sociala medier så andra vet detta också. 

Så nu ligger jag i sängen, ska strax försöka sova och har en must bredvid mig. Jag hade hoppats att bebis idag velat komma men icke. Däremot har jag upptäckt ett par saker som gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. 

För det första har jag haft sjukt ont i rumpan idag. Tänk er där skinkorna delar sig och upp mot ryggen. Men de har bara gjort ont när jag ställt mig upp från exempelvis soffan eller när jag idag blev ur bilen. För det andra så har jag sjukt ont längs sidan av mitt vänstra bröst. Inget jag känner innan men så fort jag drar armen mot bröstet, alltså vi snackar att jag lyfter armen eller något, så gör det vansinnigt ont! Troligtvis är det mjölken till bebis som ställer till det eller något. 

Men vad är oddsen?! Vi bara skrattar åt detta nu. Hur kan en enda person få så mycket negativa effekter av en graviditet?! Vi tar det från början....

Vi plussade torsdagen innan semestern, det vill säga den 2 juli. Då trodde vi att vi var i vecka åtta men vid KUB visade det sig att vi var i vecka sju. Under semestern var jag trött och hängig. Mådde illa men kräktes aldrig, så jag ska inte klaga. Sista veckan på semestern kände jag en ilande smärta jag inte kunde förstå. Tog upp detta med min barnmorska som bad mig kontakta en fysioterapeut (tidigare sjukgymnast). Sagt och gjort, och det visade sig att jag hade början till foglossning. Vi snackar alltså vecka 11 ungefär! Helt galet! 

Kort efter det började jag få huvudvärk. Konstant. En kväll låg jag på alla fyra i sängen med huvudet rakt ner k kudden och en kall handduk mot pannan. Världens migränanfall och Lucas trodde jag skulle dö. 

Till slut blev jag sjukskriven halvtid på grund av foglossningen och redan i vecka 22 fick jag gå hem från jobbet på grund av bullernivån. Sen dess har det bara ramlat in tråkigheter. Foglossningen har blivit värre. Jag har försökt att röra på mig så kroppen ändå ska må bra. Tyvärr har jag bara klarat promenader på ca 20 min innan foglossningen börjat. Tog jag en promenad, visste jag att jag inte kunde göra något dagen efter utan jag skulle ha för ont. Så planering så smärtan inte hämmade mig helt enkelt. 

Jag blev enormt flåsig tidigt. Kunde knappt prata och gå samtidigt, ibland kan jag inte ens tala i telefon utan att flåsa. Så ett EKG gjordes för säkerhetsskull. De svullna slemhinnorna komman ett paket på posten också och med dom kom min vanliga hosta som höll i sig i tre veckor, sen försvann den. Sen kom den igen i tre, kanske fyra veckor och försvann. Hela hösten höll den på. Så gissa om jag fick träna knipövningar! Ja jag kissade ner mig både en och två gånger ändå men vad gör man. Sömnen blev lidande, orken försvann och jag gjorde ingenting på dagarna. Helt galet! 

Vikten skenade iväg. På jobbet blir det många steg varje dag, nu försvann alla dom direkt. Träning fick ställas in eftersom fogarna var helt emot allt och att sluta med LCHF gjorde inte mitt liv lättare. Idag ligger jag här, nästan 40kg tyngre. Helt sjukt! Jag har gått upp 40kg på lika många veckor nästan. Och då äter jag ganska nyttigt ändå. Med Lucas gick jag upp 7,5kg, nu är jag långt över det, eller hur? 

Sen kom vätskan. Den har jag samlat på mig då och då men oftast har det varit lugnt igen någon dag senare. En gång svullnade jag extremt snabbt och blev orolig, men det var lugnt. Sen ungefär en månad tillbaka är tummen, pekfinger och långfinger på vänster hand konstant somnade. Det dricker alltid i fingertopparna. När jag vaknar är båda händerna svullna och det gör ont i de flesta fingrar men det brukar räta till sig. Dessutom, långfingret på båda händerna har en tendens till att låsa sig, men de rättar också till sig ganska snabbt. 

Det var ju tur att vädret var så milt, fram till nyår såklart. Sen blev det ju kallare. Och samtidigt åkte vi på covid här hemma. Så inte nog med allt annat, vi kör på karantän för hela familjen. När vi äntligen var klara med den, ja då var det så kallt ute och jag har inte någon jacka som passar, vilket gör att jag såklart blev förkyld när vi var ute och handlade en dag! 

Jag sover bra från och till, förra veckan var det underbart med sömn, denna vecka har det varit värre. 

Sammandragningar och förvärkar har jag haft sedan vecka 27 ungefär. Nu är det förvärkar deluxe många gånger om dagen, men fortfarande ingen bebis. 

Så jag kommer med all säkerhet gå över och bli igångsatt till slut, för varför ska bebis anlända innan? Det är ju underbart stänga en kropp som jobbar mot en hela tiden. 

Skönt och sido. Detta har varit en jättejobbig graviditet jag har gråtit mycket, humöret har skiftat enormt. Jag är en person som är van vid att klara allting själv, nu kan jag inte köra bil eller tvätta när lag vill. Städa minns jag inte när jag gjorde senast. Jonas måste alltid följa med o handla för jag kan inte bära kassarna och gissa hur glad jag är över trapporna i vårt hus nu med alla dessa besvär? Trots allt detta, all maximal jäklighet, är jag glad att jag är gravid. Jag må klaga mycket över mina krämpor, men det är inte för att man ska tycka synd om mig, det är för att det är så komiskt att jag verkligen åker på det ena efter det andra. Det räcker liksom inte med att jag ska bli flåsig, jag ska få ont och inte kunna gå också! Istället för att njuta har jag mest klagat. Den som haft svårast för detta är Lucas. Han förstår ju inte allting så han har verkligen inte mått bra och det gör mig ledsen. Han har fått stå ut med mer än han måste. Jonas har funnits där, både för Lucas och mig, men det är ändå en tuff stund. 

Så jag tänkte att nu ska vi gissa när bebis kommer! Det är den 24 februari bebis ska komma, så därför gissar jag på 6 mars. Två veckor plus två dagar förbi beräknat. 

Jag skrattar åt detta elände som sagt. Att känna sig som en sådan komplett främling i sin egna kropp är verkligen inte roligt. Men det kommer helt klart vara värt det i slutänden, men visst är det komiskt att jag ska åka på så många av krämporna?! 

Vilket datum tror du bebis kommer?