Fem veckor sen?! Vattnet gick..
Hörni det är fem veckor sen jag uppdaterade er här. Jag har kunnat uppdatera under dessa veckor, men samtidigt har jag inte velat. Det har varit för tungt inom mig för att berätta allting men nu är det dags. Nu kan jag prata om det utan att må dåligt på samma sätt.
Den 15 maj vaknade jag strax innan 6 på morgonen. Det tog ett tag innan jag insåg varför jag vaknade, men jag var blöt i underlivet. PINSAMT tänkte jag eftersom jag antog att jag kissat ner mig. Jag kände att jag fortfarande höll allting inom mig tack vare mina grova lår, de blev liksom ett stopp så allt kunde inte bara forsa ut. Dessutom hade det börjat bli varmt i sovrummet så jag hade inte täcket på mig utan jag låg på täcket och hade det liksom mellan låren. Jag brukar lägga täcket så för att inte ha lår mot lår, jag gillar faktiskt inte känslan av hud mot hud helt enkelt. Detta tackar jag för eftersom det gjorde att jag aldrig kissade i sängen, allt hamnade på täcket. Låter kanske löjligt men sängen är ju faktiskt ny, hade ju varit trevligt om madrassen kunde hålla sig fräsch. Jag tog mig upp, kände hur allting flödade ur mig så fort jag rörde mig och gick sen in på toaletten. Tvättade av mig och la sedan ner handdukar i sängen. Sängen var ju torr men jag var ju jättetrött och ville ligga kvar ett tag till. Men vågade inte riskera att kissa ner mig igen så jag tog det säkra före det osäkra.
Jag kunde knappt somna om men jag verkar ha gjort det för knappt två timmar efter jag vaknat första gången, vaknade jag igen och vet ni vad? Jag var återigen kissenödig! Nu började jag ana att något var fel. Hur kunde jag vara så kissenödig igen när jag inte druckit något? Än en gång kände jag hur allting bara rann ur mig när jag steg upp ur sängen. Jonas var vaken och jag sa att något är fel för jag har kissat ner mig två gånger. Mini måste ha sparkat sönder min urinblåsa eller något. Jag minns att jag var irriterad över att jag inte kunde hålla tätt. Jonas gick upp och tog Gabriel, jag kände än en gång att jag håller på att kissa ner mig så jag gick till toaletten. Sen fortsatte morgonen likdant - jag kände att något skulle rinna över och jag gick på toa innan det var försent. Till slut sa jag till Jonas att jag kanske borde ringa förlossningen. Tänk om det är vattnet som gått? Så till slut, ungefär fyra timmar efter första olyckan, ringde jag förlossningen. Jag minns att jag förklarade mig ungefär så här: "jag har kissat ner mig två gånger på två timmar och det slutar inte rinna från mig".
En timme senare var jag och Jonas i Eksjö medan min mor kommit in till vårt hem. Lucas var hos sin biologiska pappa men Gabriel är ju hemma. Väl i Eksjö gick vi in på förlossningen och de ställde massor av frågor och sen fick jag såklart ta av mig på underkroppen och de skulle undersöka vad det var som möjligtvis kunde ha hänt. Ganska snabbt insåg de att det var vattnet som gått. Jag kände att jag fick panik inombords. Jag var just den dagen i v 32+1, vad händer med Mini när vattnet går så tidigt? Barnmorskan ringde efter en läkare och när han kom blev jag lite lättad. Läkaren var samma som jag pratade med i Vetlanda i början av graviditeten. Det är alltid lite tryggare när det är ett ansikte man känner igen. De tog en hel del prover, både från vattnet och även blodprov. Det sista de gjorde var att ge mig en kortisonspruta. Denna var för Mini's skull. Kortisonet ser till att lungorna får en boost i utvecklingen. Eftersom jag inte kände några direkta sammandragningar, kunde vi ta egen bil till Jönköping och Ryhov, för det var dit vi skulle nu. Så vi klev in i bilen och strax innan klockan 13 klev vi in i ett förlossningsrum på Ryhov.
Jag var så nervös, så orolig! Vad skulle hända nu? Kommer Mini komma tidigt och inte överleva? Strax blev vi hämtade till ett annat rum. På vägen visade barnmorskan oss runt. "Här har ni köket. Här är en toalett och det finns dusch. Här inne ska ni bo". Jonas och jag tittade på varandra och tänkte what? hon vände sig om och undrade om vi hade några frågor. Well, den första var "bo?" Vi sa att vi vet ingenting, kan ni förklara vad som händer tack.
Det visade sig helt enkelt att från och med nu skulle jag bli inskriven på Ryhov eftersom vattnet gått och det är tidigt i graviditeten. Hon förklarade att det kommer komma en läkare och berätta mer om en liten stund, berättade att det finns lunch till mig i köket och bad oss en vänta och ta det lugnt.
Jag tittar på Jonas och han tittar på mig. Vad gör vi nu? Här sitter vi i Jönköping och vi har två barn hemma. Hur länge ska jag vara här? Vad händer? Vem tar hand om barnen? Ska Jonas jobba? Allting blir så förvirrat. Till slut börjar jag gråta för det är ju det jag gör när jag får panik. Efter en stund kommer en ny barnmorska och hon sitter ner hos oss och frågar varför jag är ledsen, vad det beror på. Oro? Ångest? Vi berättar att vi fattar ingenting, att vi bara kommit hit och inte vet vad som mer händer. Att det snart kommer en läkare som ska berätta mer. Hon berättar mer - eftersom vattnet gått så tidigt vill de försöka stoppa en eventuell start av förlossningen, detta för att barnet ska få möjlighet att bli starkare. Hon berättar att jag kommer vara inlagd tills barnet är fött, och för barnets skulle behövde det stanna inne så länge som möjligt.
Läkaren kom och berättade ungefär samma sak som barnmorskan och sen kunde vi äntligen berätta för mormor. Hon blev såklart chockad men skulle hjälpa oss helt klart. Det första hon fick göra var att tvätta kläder åt mig. Jag hade ju i princip ingenting med mig. Dessutom fick hon packa ihop lite grejer åt mig - korsordsböcker, Ipad och sådant så jag skulle ha något att göra. Lite senare skulle Jonas åka tillbaka till Vetlanda och hämta grejerna, för att sen komma tillbaka till Ryhov med det till mig. Han själv skulle inte stanna denna natt eftersom vi inte visste hur Gabriel skulle reagera på morgonen. Senast han vakande och det var mormor som skulle ta honom (mitt i natten när vi varit på konsert men var på väg hem), hade han panik. Så Jonas ville hem av den anledningen och jag också.
Natten spenderades ensam på rummet och jag grät en hel del. Inte hysteriskt, bara stilla tårar. Många toalettbesök eftersom vattnet fortsatte rinna. Vid ett tillfälle fick jag panik då vattnet blivit rosa. Jag tillkallade personal men de berättade att det inte var någon fara, allt var normalt.
Sen började måndagen, och mitt nya liv visade det sig. Varje morgon startade med en temp, blodtryck, puls, syresättning och andningsfrekvens. Dessutom gjordes ett CTG. Detta upprepades någon gång efter lunch och även strax innan läggdags. På morgonen togs även blodprov. Detta för att hålla koll på eventuella infektioner som är väldigt lätt att få när vattnet gått. Under eftermiddagen blev jag förflyttad. Jag hamnade på BB för där kunde de ha mig mer under observation än de kunde på förlossningen. Det är ju oftast lugnare på BB än en förlossning helt enkelt. Jag fick ett enkelrum och kunde vara för mig själv.
På tisdagen kom Jonas. Vi umgicks, jag grät och vi umgicks lite till. Han stannade över natten och det kändes så skönt. Nästa gång han kom var på torsdagen men då var det slut på övernattningar. Det var många som var inlagda och jag fick byta rum. Nu hade jag fått en roomie. Även hon var gravid men hade blivit inlagd för högt blodtryck och rejäla sammandragningar.
Dagarna fortsatte och mitt humör gick verkligen upp och ner. Jag mådde fysiskt sett riktigt bra, förutom att det rann vatten titt som tätt. Men psykiskt? Vilken påfrestning! Jag har ju aldrig varit borta från Gabriel och nu hade jag nästan varit borta en vecka! Lucas är ju inte alltid hemma så det kändes inte lika jobbigt, men det var fortfarande extremt jobbigt att inte vara hemma. Så jag tror ni förstår när jag säger att det var underbart när Jonas och min mor dök upp på lördagen med barnen! Nu har jag dessutom fått veta att jag får röra mig. Eftersom jag inte haft några sammandragningar alls, var det okej att jag rörde mig på sjukhuset. Så jag mötte min man, mina bar och min mor nere i huvudentrén. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna men allt jag ville var att krama om dom hårt och bara gråta. Vi gick till en liten barnhörna där det fanns lite leksaker som passade Gabriel. Lucas satte sig med sin telefon.
Mor, Jonas och jag pratade. Så många frågor och inga svar. Hur länge ska jag ligga här? Vad gör man om dagarna? Hur fortsätter vi framåt med tanke på allting som händer? Vi gick tillbaka till entrén och satte oss på fiket. Lite gottgott får man ju ändå unna sig för att få dagen att gå. Efter fikat var det dags för dom att åka hem. Det var så svårt att lämna dom igen. Jag ville verkligen inte att de skulle gå. Men jag vände mig om, gick mot BB och när jag väl lagt mig i min säng grät jag. Jag lät tårarna flöda fritt. Som tur var så hade min roomie gått iväg för att ringa sin familj så jag var ensam med mina tårar, precis vad jag behövde.
Så här har dagarna sedan fortsatt. Under andra veckan gav de mig ett dropp med en rostbrun sörja. Jag hade lågt hemoglobin (osäker stavning) så de boostade mig. Blodproverna började tas varannan dag istället för varje dag. Jag blev lite lättad. Jag är inte stickrädd men började känna att mina kärl inte tyckte om att bli stuckna så ofta.
När jag var i v 33+3 bröt jag ihop totalt. Min roomie hade nu blivit utskriven och jag hade fått en ny. Denna hann jag dela rum med i ungefär 10 timmar innan de valde att sätta igång henne. Det gjorde att jag blev ledsen. Jag kände hur alla andra kom och gick medan jag fick ligga där jag var. En barnmorska kom in och efter ett tag pratade vi. Hon lät mig helt enkelt gråta ut först. Sen berättade jag om oron, hur jag saknar mina barn, hur ska min man kunna åka fram och tillbaka hela tiden? Hur länge ska jag ligga så här? Allting jag missar - Vetlandafesten, mors dag, skolavslutning och student. Aktiviteter vi planerat med Lucas. Allting försvann i ett ögonblick.
Samma barnmorska kollade upp siffror åt mig. När jag når v 34+0 skulle de inte längre stoppa en eventuell förlossning. Det var bara några dagar till den dagen! Jag kunde andas ut lite. Vad hon menade var att efter v 34+0 skulle de inte ge mig några stoppande mediciner mot sammandragningar. De skulle låta kroppen göra som den ville. V 35+3 kunde jag flyttas till Eksjö, då behöver barnet oftast inte neovård och jag kunde därför få föda på "hemmaplan". Och om inget skulle hända innan v 36+0, kommer de den dagen sätta igång mig.
Förutom alla CTG och blodprover, kan jag berätta att jag även tidigt fick göra ett ultraljud för att se tillväxten på Mini. Det var redan planerat för ett sådant i Eksjö men nu fick jag istället göra det på Ryhov och framför allt av anledningen för att se till så Mini mår bra. Jag fick också träffa en narkosläkare. Detta för att jag har högt BMI och vi behövde en plan för hur vi skulle göra vid förlossningen. Jag ville såklart ha epidural så det var det vi skulle kolla. Hur ser min rygg ut? Svårtstucken med tanke på övervikt och så vidare. Berättade även om hur det gick vid senaste förlossningen och hur rädd jag var för att det skulle bli som då - att man skulle vara för långsam med epiduralen så att jag inte skulle hinna få den eller hinna hjälpa till. Så vi kom överrens om att förlossningen ska ringa direkt för att hinna ge mig den tidigt.
V35+0 kom och vi närmade oss resa till Eksjö. Men nu kom en ny smäll - ultraljud nummer två visade att Mini växer lite för fort. Han kanske behöver neovård ändå. Jag förstod aldrig riktigt varför men nu skulle vi inte få åka till Eksjö på tisdagen när jag var i v 35+3. Istället skulle ett nytt ultraljud bokas in och efter det skulle ett beslut tas. Men det är nu det blir fel. För ultraljudet blev bokat när jag var i v 36+2, två dagar efter att jag skulle sättas igång. Tårarna bara rann. Vad händer? Men barnmorskan berättar att det är fel. Jag ska sättas igång v 36+0 och det är läkaren som gjort fel. De ska ändra på detta redan nästa dag. Och det blev gjort. Vecka 35+6, det vill säga dagen innan igångsättning, var det dags för ultraljud. Jag blev både ledsen och lättad. Lättad för att jag ska få sättas igång då det är bestämt, men ledsen eftersom den dagen var den 10/6, dagen då Lucas har skolavslutning och dagen då Hugo tar studenten. Jag skulle alltså missa ännu mer roliga saker på grund av detta.
Detta är en sammanfattning av mina veckor med vattenavgång. Jag låg alltså fyra veckor på Ryhov med rinnande vatten. Eftersom jag inte hade några sammandragningar var det aldrig någon förlossning som startat. De utredde varför vattnet gått men de kunde inte hitta någon direkt orsak. Det vanligaste är havandeskapsförgiftning eller infektioner. Jag hade varken eller. Några gånger gick mina värden upp, som att jag började nästan få feber men den sjönk igen och så vidare, men det blev liksom inte mer än så.
Under fyra veckor genomgick jag tre ultraljud och ett möte med narkosen. Jag och Jonas fick även en rundvandring på Neonatalmottagningen ifall det skulle bli att vi hamnade där. Allt för att förbereda oss så vi inte skulle få en chock om det skulle vara något. De visade oss lokalerna och de olika rummen och vad de innebar - akutrummet, intensiven och avdelningen. Vi fick se familjeenheten men inget rum då alla vara upptagna för stunden.
Sista veckan, när jag var i vecka 35+0 och framåt, hände massor av grejer och ni som följer mig på sociala medier vet ju att Mini föddes och nu mår bra. Men vad som hände sista veckan innan förlossningen berättar jag om i ett eget inlägg, det är helt enkelt för mycket att berätta om i detta inlägg.
Det kommer komma flera inlägg om tiden på Ryhov. Som sagt veckan innan förlossningen är ett inlägg, veckan efter förlossningen är ett annat. Dessutom kan det bli inlägg om mina tankar och funderingar, hur vården fungerade och allt sådant. Men alla inlägg kommer när jag orkar och när jag hinner. Numera är jag trebarnsmor och det är inte alltid vi får göra det vi vill, det vet ju alla.
Kommentarer
Skicka en kommentar