Dags för förlossning
Här kommer ännu ett långt inlägg. Det handlar främst om förlossningsveckan, ja för det blev en hel vecka fast ändå inte. Men jag berättar vad som hände under veckan.
Redan i slutet av maj fick jag som sagt veta att jag skulle få komma till Eksjö när graviditeten nått vecka 35+3, det vill säga 7/6. Dessutom visste jag att jag skulle få sättas igång den 11/6, om det inte startade av sig självt innan dess. Den 11/6 var absolut sista dagen helt enkelt. Jag förberedde Jonas på att vi ändå skulle få vara kvar minst en vecka, det kan ta tid med igångsättning och sen kan det bli någon extra dag på BB bara för att se till att Mini skulle må ordentligt bra. Vi var fundersamma på hur vi ville göra med Eksjö. Eftersom jag har lite sämre erfarenheter från Gabriels förlossning, ville jag inte riktigt åka till Eksjö. Men om vi åkte till Eksjö skulle vi komma närmre familjen. Det skulle helt enkelt bli lättare. Men att stanna i Jönköping? Jag hade ju börjat lära känna de flesta som jobbade på BB och många av dem jobbade även på förlossningen. De har schemat som sträcker sig fem veckor. Dessa fem veckor är de på förlossningen eller BB. Efter fem veckor bytte de till den andra avdelningen och så vidare. Så jag skulle möjligtvis kunna få träffa någon av barnmorskorna jag lärt känna på BB, nere på förlossningen istället. Hur skönt skulle det inte vara? Tänk tryggheten av att ha någon som känner dig mer än vanligt vid förlossningen. Någon som hunnit lära känna mig och hur jag fungerar. Det skulle vara så skönt. Så jag var osäker på vart jag ville föda. Jonas sa att det var upp till mig, han förstod precis hur jag kände.
Ni som känner mig och Jonas vet ju att vi har ganska mörk humor. Min är kanske mörkare ibland bara för att jag ska klara mig framåt. Dessutom har vi ju ganska ironisk humor, och sarkastisk. Så ju närmre vi kom v 35+3, desto mer höll vi på att något kommer hända dagen innan avfärd så vi inte skulle få åka till Eksjö. Och vet ni vad? Det hände något. Dock inte dagen innan. Utan ultraljudet jag gjorde veckan innan visade att Minis tillväxt hade skjutit i höjden. Så nu var det osäkert om jag skulle få åka till Eksjö. Ett nytt ultraljud skulle bokas och efter det skulle det bestämmas vart jag skulle. Jag uppdaterade Jonas och han var med på noterna. Inget Eksjö i början av veckan alltså. Samma eftermiddag fick jag den nya tiden till ultraljud. Den 13/6 blev jag bokad. Jag fattade ingenting. Jag ska ju sättas igång den 11/6. Hur kan de boka in ett ultraljud två dagar efter igångsättning. Barnmorskan som jobbade den kvällen var inte speciellt hjälpsam. Hon som jobbade var den jag hade fått minst kontakt med. Gillade inte hur hon jobbade. Det kändes som att hon ville skapa en kontakt mellan oss, men hon visste inte hur så hon kom med märkliga påståenden - när jag varit där i 2,5 vecka började hon förklara varför man tog blodprover och hur CTG-maskinen fungerade. Jag visste ju redan svaret på dessa grejer så jag blev ju mest irriterad över att hon kom med den informationen.
Hur som helst, jag blev irriterad och ledsen över att de bokat mig två dagar fel. Jag ville ju bli igångsatt! Orkade inte ligga inne mer på sjukhus! Dagen efter fick jag mer svar. Det var en bättre barnmorska och hon sa att det är läkaren som gjort fel, jag ska absolut bli igångsatt senast den 11/6. Barnmorskan såg till att datumet ändrades och att en läkare skulle komma förbi och berätta mer. Jag visste ju egentligen inte så mycket.
Läkaren kom och hon bokade in mig den 10/6 på ultraljud. Jag blev lite ledsen. Förklarade att den dagen slutar min son skolan och jag hade tänkt fråga om jag fick åka på permission den dagen. Vi trodde ju att jag skulle vara i Eksjö så varför inte? Läkaren sa att det är inte omöjligt och hon kan byta dag om jag vill, men det är inte säkert jag får åka till Eksjö. Så jag sa att det är bättre vi kör ultraljudet på fredag så att det blir gjort.
Tisdagen kom, v 35+3 och jag var fortfarande i Jönköping. Eftersom jag sagt åt Jonas att inte komma upp, kontaktade jag min kusin Eve som bor knappt en kvart ifrån Jönköping. Hon kom in till mig, vi gick på Asecs och käkade lunch. Trevligt att få komma ut lite. Jag hittade äntligen en filt till Mini så nu kände jag mig redo inför hans anländande.
Natten till onsdag började jag känna sammandragningar. Eller inte sammandragningar på det sättet. Jag fick en molande mensvärk. Det kom och gick lite som sammandragningar men en del av smärtan fanns hela tiden. Den var så svag så jag först inte ens reagerade på den. Jag somnade och allting var bra.
Natten till torsdag sen började det verkligen hända grejer. Helt plötsligt kände jag sammandragningar. Barnmorskan som jobbade den natten, Lena, kopplade CTG och vi körde det nästan i en timme. Hon såg att jag var påverkad av sammandragningarna och hon såg att det var ungefär 2-3 stycken på tio minuter. De var inte så långa men de kändes. Hade de hållit i längre så hade jag velat ha lustgas kände jag. Hon ringde efter läkaren och sen var det bara att vänta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in. Hon hade hand om mig egentligen den natten men det var körigt så hon hade varit iväg på förlossningen ett tag och därför hade Lena kommit. Hur som helst, min rätta barnmorska berättade att läkaren ordinerat Bricanyl, en injektion i låret som gör så att sammandragningarna minskar. Den ska inte stoppa förlossningen, däremot kan den bita av toppen av sammandragningarna så att jag får möjligheten att vila inför stundande förlossning. Medan hon gick och hämtade sprutan tänkte jag i mitt huvud att jag ska ju inte ha något stoppande, jag är ju så nära igångsättning att det är inte nödvändigt. Men jag tänkte att läkaren vet ju bäst så varför inte.
Men det som inte fick hända, hände. Mina sammandragningar slutade helt tvärt. Resten av natten fick jag sova och jag var så ledsen. På morgonen kom inte personalen in direkt. De hade fått direktiv från natten om att jag varit vaken nästan hela natten och behövde sova. När de väl kom in fick de göra sina grejer, sen bröt jag ihop och sa att jag vill vara själv. De lämnade mig och jag började gråta. Tårarna rann och rann och rann. De slutade inte. En av mina favoritbarnmorskor kom in men jag sa åt henne att gå iväg. Jag ville inte prata med någon.
Hela förmiddagen låg jag själv på mitt rum. Åt varken frukost eller lunch. Var inte hungrig, bara ledsen. Jag skrev med Jonas. Berättade hur dåligt jag mådde. Varför stoppade de förlossningen? Den kamp jag hade under natten var ju helt onödig när de stoppade allting. Nu skulle jag behöva gå igenom ännu en start, ännu en förhoppning och så vidare. Innan det blev skiftbyte kom en av mina favoriter igen. Jag berättade hur det låg till - jag var upprörd över att de stoppade förlossningen men hon vidhöll att Bricanyl inte kunde stoppa ett förlopp, bara hindra det. Men hon höll med om att jag inte borde fått det eftersom man inte stoppar en förlossning så sent.
På kvällen började jag känna av lite oregelbundna sammandragningar. Inget som gjorde mig påverkad men det irriterade. Jag kände hur mitt humör sjönk igen. Skulle det bli ännu en natt där jag inte får sova något och där det blir oregelbundna sammandragningar som inte leder till något? Kände hur jag ville ge upp allting och bara gå hem. Men natten gick ändå bra, jag kände inte så mycket utan fick sova hyfsat bra.
Fredagen kom och jag var återigen ledsen. Eftersom jag haft sammandragningar natten till torsdag var det inte ens lönt att fundera på permission. Tanken var annars att jag skulle åkte hem på torsdagskvällen, varit med på skolavslutningen på fredagsmorgonen. Efter det skulle jag åkt tillbaka till Jönköping, gjort ultraljudet och sen fått svar om vart jag skulle förlösas. Jag skulle missa min systersons student, men så får det vara. Personalen trippade på tå runt mig fortfarande. Ryktet hade gått om hur jag mådde och de visade hänsyn. De hämtade mat till mig och jag stannade på mitt rum.
Efter lunchen skulle jag duscha. Jag kände hur äcklig jag var. Svettig eftersom jag inte bytt om på två dagar. Ville ju vara någorlunda fräsch när jag skulle till ultraljudet åtminstone. Men min favoritbarnmorska var tillbaka. Hon heter Ann-Sofie och har växt upp där jag växte upp. Även om det skiljer många år mellan oss, pratade vi om samma människor så det kändes skönt att ha någon som visste vart man kom ifrån. Medan vi pratade sa jag att jag känner sammandragningar men det är inget som påverkar mig direkt och hon såg ju det med.
Efter vi pratat ett tag så gick jag till duschen. Kände att sammandragningarna slutade inte. Blev irriterad för jag hade verkligen inte lust att ha ont hela dagen när jag inte vet vart jag ska och sådär. Men i duschen började jag få panik. Varför slutade det inte göra ont? Varför fortsatte det hela tiden? Jag duschade snabbt och funderade seriöst på att gå ut i bara min blå sjukhusskjorta eftersom jag inte orkade böja mig ner till trosorna. Krånglade på mig dom och efter en stund kom jag in på mitt rum. Jag ringde efter personalen och började andas genom näsan och ut genom munnen. Sammandragningarna gjorde verkligen ont nu. En undersköterska kom och hon skulle hämta barnmorskan. Snabbt kopplades ett CTG och jag kände hur jag började få panik. Sammandragningarna gjorde mer och mer ont och de kom tätare. Sa att nu börjar det känns som förra förlossningen, och det går för fort! Efter mycket om och men undersöker barnmorskan mig - strax innan klockan 14 var jag öppen tre cm och tappen var helt utplånad. Dags att ringa Jonas sa de och jag skulle få komma ner till förlossningen. Medan de på riktigt kastade ihop mina saker, ringde jag Jonas. Dags att komma hit älskling, Mini anser att det är dags att komma. Så han kom iväg strax därefter och jag åkte ner till förlossningen.
När min säng rullade in på förlossningen, skulle jag egentligen gjort mitt ultraljud. Jag skrattade för mig själv att detta är ju helt absurt. Så ironiskt liksom. Sen hann jag inte tänka mer på det, mina sammandragningar gjorde rejält ont och jag hade svårt att andas genom dem.
In på salen och jag fick lustgas. Den hjälpte enormt mycket! För en gångs skulle kände jag att den gav effekt nästan på en gång och jag var så tacksam. När barnmorskan från förlossningen kom in blev jag så glad. Det var Sandra, en av dom som jag lärt känna på BB. Jag blev så lättad. Och samtidigt kom narkosläkaren som skulle sätta min epidural. Men jag var rädd, riktigt rädd. Jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa till med epiduralen när jag hade så ont. Jag kunde knappt andas längre så ont gjorde mina sammandragningar och lustgasen gjorde inte tillräckligt längre. Men vi försökte. Och det misslyckades. Jag orkade inte sitta så pass länge så att de han sätta klart allting. Vi fick göra ett försök till. Men först efter att jag fått panik och bett om kejsarsnitt. Jag sa att jag fixar inte detta. Det går för fort, jag hinner inte med. Men de ville inte snitta, de lugnade mig och sen gjorde vi ett försök till. Tårarna sprutade men jag fokuserade och de fick dit den. Jag blev så lättad att det fungerade. Snabbt fick jag tillbaka lustgasen och snart kände jag hur epiduralen fungerade. Samtidigt beslutade läkaren att jag skulle få en dos bricanyl som skulle stoppa upp allting en liten stund för att jag skulle få komma ifatt. De märkte att jag inte hade koll på något.
I samma stund kom Jonas in genom dörren. Nu var klockan 15.25 ungefär. Han hade parkerat bilen 15.20. Barnmorskan Sandra undersökte mig och jag var nu fullt öppen. Så jag öppnades alltså 7 cm på knappt 1,5 timme. Helt galet vad fort det gick!
Min favoritbarnmorska, Ann-Sofie, hade stannat kvar efter hon slutat sitt skift. Hon ville vara med mig och jag var så tacksam. Kände mig så trygg med henne bredvid mig. Vid klockan 16 började mina krystvärkar. Jag fick börja krysta när jag ville. Båda barnmorskorna och läkaren som kommit in sa åt mig att det är helt okej att krysta. Jag nickade och fortsatte andas. Mitt huvud var fortfarande inte med. Jag fattar att de sa att jag fick krysta, men jag visste inte vad det betydde. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag fortsatte andas. Då sa de att jag måste krysta, barnet mår inte bra utan måste komma ut nu. Jag fattar fortfarande inte. Men de tog upp handtag som jag kunde hålla i och då kopplade kroppen mer än huvudet. 16.14 ploppade Mini ut. Jag bara skrattade och grät. Jonas stod bredvid och fanns vid min sida. Mini kom upp på mitt bröst och allting var helt underbart. Neopersonalen kom in och de efter en stund bedömde de att de skulle ta med Mini in till Neo. De kände att han kämpade lite med andningen. Jag sa åt Jonas att följa med. Jag blev själv med mitt huvud och med barnmorskorna. Jag kände mig trygg men samtidigt var jag inte helt med. De förstod det såklart och lät mig babbla på om precis allt möjligt.
Sandra sydde några stygn, inte alls många och jag var så lättad. Berättade om hur de sydde i nästan 40 minuter, hur trött jag var i benen och allting efter den pärsen. Jag berättade skrattande om hur jag önskar att jag hade kunnat raka benen, men att jag samtidigt vet att de inte ens ser sådana saker. Vi pratade helt enkelt om så himla många saker och det var så skönt.
Jonas kom tillbaka och berättade längd och vikt på Mini. Han ville se hur jag mådde. Så fort jag blivit färdigsydd, fixade man en rullstol till mig och jag fick följa med till Neo. Men vi fick inte komma in. De skulle precis sätta några katetrar i navelsträngen på Mini så vi fick vänta. När de väl var klara fick vi komma in. Bilden här visar hur jag såg Mini för första gången efter den korta stunden han låg på mitt bröst. Över näsan har han en slang som gör att han får lite motstånd när han andas. Detta för att lungorna ska fungera. I näsan har han en sond där han får mat och i naveln har de satt två katetrar, en till en ven och en till en artär. Detta gör att de inte behöver sticka honom lika ofta utan kan dra blod direkt därifrån. Men det ser ju läskigt ut. Vi fick följa med Mini till rummet han skulle vara i - intensiven rum 2. Det lät läskigt men vi visste ju att det kunde bli så. De ställde iordning honom och vi fick sitta bredvid. Vi satt en stund, rörde vid honom och sen gick vi tillbaka till förlossningsrummet. De skulle göra lite tester så det lämpade sig väl.
Kommentarer
Skicka en kommentar