Att bo på Neo

Ännu ett långt inlägg. Jag kanske ska sluta förvarna och bara inse att jag har mycket att berätta? Att alla inlägg kommer vara långa? Detta inlägg innehåller i alla fall en hel del fler bilder. 

Som jag berättade i mitt förra inlägg, så fick Mikael flytta in på Neo. Första gången jag fick se honom igen efter att ha rullat ut från förlossningen, var i akutrummet. Visst var synen lite obehaglig, men samtidigt så fantastiskt under. Tänk att detta lilla pyre är något som jag och Jonas ska få kalla vår son, att han ska få tillhöra vår familj. Det ser hemskt ut men han mår verkligen bättre på denna bilden. Över näsan har han ett tryck som gör att lungorna får jobba lite mer. Helt normalt, lungorna arbetar ju för alla oss människor. Men visst såg det hemskt ut och jag grät. Både av lättnad att han är så fin, men också av oro, vad kommer hända nu? Hur länge måste han ha hjälp från Neo? Tankarna var många och jag var så orolig. Mikael hade dessutom höga infektionsvärden så ganska snabbt satte de in antibiotika. Även jag fick antibiotika, jag hade feber när förlossningen startade och den ökade mer och mer, även efter förlossningen. 

Medan vi var inne i akutrummet bestämdes det att Mikael nu kunde förflyttas så personalen flyttade honom till NIVA (Neointensiven) och vi följde efter. Där lyfte de över honom till kuvösen han skulle få bo i. Och ser ni på bilden här bredvid att det är en giraff? Kuvöserna hade olika djur och Mikael fick just giraffen. Så självklart hörde jag av mig till mor om att det var just giraffen, så Lucas sen visste vilken snuttefilt han skulle köpa till Mikael. För självklart kommer Mikael bli vår lille giraff!

Vi stannade en stund hos Mikael innan vi gick iväg för vår förlossningsfika. Och efter den gick vi tillbaka till Mikael. Vi stannade inte jättelänge, men vi ville säga god natt. För nu kom nästa steg - Mikael skulle få stanna på NIVA, vi skulle upp till BB som låg fem våningar upp. Känslan av att ha ett nyfött barn och sen inte få sova tillsammans första natten? Inte få spendera alla dygnets timmar i samma rum? Den känslan är fruktansvärd. Samtidigt var det på något sätt normalt, han var sjuk och jag var också sjuk. Jag behövde sova för att orka ta hand om Mikael. Så efter en stund fick vi åka till BB med löftet om att de hör av sig om det är något och vi är välkomna när som helst.

Vi kom upp till BB och fick ett litet rum. Vi fick veta att det var fullt på förlossningen, fullt på Neo och fullt på BB. Vi fick ligga på avdelningen bredvid BB, inne på gynmottagningen. Personalen delar arbetsrum så det var inget konstigt att vi låg inne på den mottagningen istället, men tyvärr var rummet lite för litet, det var ju egentligen bara gjort för en person. Men de krånglade in en säng till och sen kunde vi äntligen slappna av. Nattpersonalen kom in och än en gång var det en av mina favoriter - Lena. Vi pratade massor kring hur allting hade gått och vi pratade om hur fel det var att jag fått Bricanyl natten till torsdag. Men det gick ju bra till slut ändå. Hon gick iväg, lät mig sova och väckte mig igen strax runt kl 3 på natten eftersom det var dags för nästa dos med antibiotika. 

På morgonen åt vi frukost. Eftersom det är lite trångt i vårt rum, åt vi i matsalen. Sen fick personalen komma och ge mig nästa dos antibiotika och sen gick vi ner till Neo. Och vilken glädje det var när man fick syn på Mikael! Ingen mask över näsan längre. Nu kunde man se hans ansikte och vilken liten goding! De hade fortfarande en del övervakning - puls, blodtryck och temp. Dessutom har han nu tre katetrar, en i näsan att sondmata genom och sen två in i navelsträngen. Genom de i navelsträngen fick han antibiotika samt att de tog blodprover. På så vis slapp de sticka honom flera gånger och det var ju positivt, även om en annan var livrädd för att råka dra ut en kateter eller ens röra vid dom. Men att klappa honom på händerna och kinderna var inga problem. Att få känna hans mjuka hud under fingrarna var helt underbart. Vår nya skatt var faktiskt redan här! Helt galet. 

Personalen undrade om vi ville hålla honom. Jag sa att Jonas kan ju göra det om han vill, jag höll honom ju direkt efter förlossningen. Men innerst inne handlade det om att jag var livrädd för att hålla honom. Tänk om man råkar dra ut en kateter? Tänk om han får ont? Tänk om, tänk om, tänk om... Så Jonas fick äran att hålla honom och medan dom två mös, var det dags för mat igen. Nu i början fick Mikael mat varannan timme. Eftersom min mjölk inte kommit igång helt, blev han tillmatad med ersättning. För min del gör det absolut ingenting, omständigheterna gjorde ju att det fick bli så här. Men jag hade också en inställning om att jag inte skulle lyckas amma ändå. Jag ville, men eftersom det gick så dåligt med Gabriel, hade jag inga stora förhoppningar om att det skulle funka nu. 
Mikael sondmatades i början som sagt. Så medan Jonas myste, fick jag lära mig hur man kontrollerade hur sonden satt rätt, hur man matade och allt sådant. Det var lite läskigt, men det är ju något vi föräldrar ska göra själva så det var ju lika bra att ta tag i det. 

Lördag lunch kom och det var dags att promenera upp till BB igen. Vi åt lite och sen var vi kvar uppe en stund. Trots att man vill vara med sitt lilla pyre hela tiden, behövde man samtidigt komma ifrån alla slangar och sådant. Det tar verkligen på psyket att se sitt barn uppkopplat så som Mikael var. Dessutom var han ju inte det enda barnet inne på det rummet, så det var skönt att komma ifrån den andra familjen också. När jag sedan fått mitt antibiotika kom vi ner igen till Mikael. Vi myste, matade och bara var där. Och så fortsatte lördagen. Men denna dag valde vi att äta utemat till middag. Jag hade länge varit sugen på något riktigt onyttigt att äta, så vi åkte till McDonalds. Den här synen gjorde mig riktigt glad. En fettbomb till hamburgare, varma pommes och iskall cola, kunde det bli bättre? Vi passade även på att köpa lite godis och mer dryck på Citygross när vi ändå var utanför sjukhuset. 

Tillbaka på sjukhuset var vi än en gång nere hos Mikael innan det var dags att gå och lägga sig på BB igen. Men ännu ett glädjande besked hade kommit under kvällen - de hade dragit ut venkatetern ur navelsträngen. Nu hade Mikael istället en PVK i handen som han fick antibiotika genom. En sladd mindre än tidigare att hålla koll på. Mikael spenderade ännu en natt på NIVA men nu med mindre sladdar och övervakning. Han låg inte i kuvösen längre och han hade inte all övervakning. Så det gick verkligen åt rätt håll!

Söndagen kom och vi gjorde som tidigare - jag hade blivit väckt under natten för att få antibiotika och på morgonen åt vi frukost snabbt och fick antibiotika innan vi åkte ner till Mikael. Idag kände jag mig mer trygg med att hålla Mikael så vi myste hud mot hud medan Jonas fick sköta sonden. Vi hade även köpt lite korsord som vi löste under tiden. Man får ju inte ha igång telefonerna inne bland alla maskiner så vi fick underhålla oss på gammalt vis. Men det var ganska skönt att släppa allt och bara mysa. 

Jag ska vara ärlig, jag vet inte hur länge vi satt hos Mikael eller hur länge jag höll honom i min famn. Jag vet bara att det var helt fantastiskt underbart! Jag hade ju inte fått hålla något av mina barn på en vecka nu, så att få mysa med Mikael så här var så fantastiskt, samtidigt som jag kände hur jag saknade att ha Gabriel i famnen. 
Vid denna tid hade jag börjat pumpa i förhoppning om att kunna ge Mikael lite av min egna mjölk. Jag fick inte ut mycket, men alla droppar var dyrbara och personalen var överlyckliga för det lilla. Jag delade deras glädje, även om det kändes onödigt när man la ner en del tid på det och man knappt fick ut 10 ml..
Men jag fortsatte, pumpade var tredje timme och gav helt enkelt inte upp. Kanske kunde det komma igång ordentligt.

Det låg kläder på sängen när vi kom tillbaka ner efter lunchen. Alla barn som vårdas på Neo får kläder eller liknande av avdelningen. Hur sött var inte detta set?! Jag blev glad och tacksam för att de delar ut sådana här små kit. Storleken på dessa var 48/50 och de var lite förstora. Men så söta! Tycker verkligen om prickar. 

Innan kvällen var över, fick Mikael flytta in till avdelningen. Nu hade han blivit av med nästa kateter och det enda som nu var kvar nu var sonden. Ja och så kollade de blodtrycket hela tiden. Så vi körde in Mikael till en annan avdelning. Vi var fortfarande kvar på Neo, men nu gick vi från intensivvård, till mer översynsvård. Vagnen Mikael ligger i har han redan legat i ett tag, så att han flyttade in på avdelning var bara ännu ett steg i rätt riktning.

Vi fick infon om att vi skulle sova ännu en natt på BB, men att vi under måndagen skulle få flytta ner till ett familjerum. Vilken lättnad! Nu skulle vi snart få bo i samma rum som Mikael. Första natten i familjerummet var vi själva. Men jag var inne hos Mikael redan innan 6 på morgonen. Vid det här laget hade vi bestämt oss för att jag inte skulle amma Mikael, men att jag skulle pumpa så mycket jag bara kunde för att få igång min mjölkproduktion. Vi hade övervägt länge Jonas och jag om hur vi skulle göra. Vad skulle bli smidigast när vi kom hem? Och till slut insåg vi att det bästa är att jag pumpar så vi kan turas om att mata Mikael med flaska. På så vis blir jag ju inte "låst" vid Mikael hela tiden, utan jag kan engagera mig i Gabriel också. Sen att det blir att jag är upptagen med pumpning ett par gånger om dagen får helt enkelt vara. 

Eftersom Mikael nu mår så pass bra, var det dags att vi tog över mer och mer av allting. Så vi fick ta med Mikael från avdelningen och in till vårt rum. Vi hade med oss honom överallt - in till det gemensamma köket och allt. Nu skulle vi fungera så som man brukar göra efter en förlossning - vi har med oss vårt nyfödda barn på allting. 

Måndagen rusade förbi och tisdagen kom. Under ronden fick vi veta att vi eventuellt kunde få åka hem på onsdagen, men att vi måste komma tillbaka på fredagen eftersom de ville kontrollera gulsot samt infektionsvärden. Vi sa att det var helt okej. Vi fortsatte sedan med att göra hörselundersökningen på Mikael. Det tog sin lilla tid men till slut var även den okej. Men vi kommer få en kallelse när han är ungefär tre månader då vi ska testa honom igen. Detta för att det var lite krångligt men oftast blir det inget av detta utan anledningen till att det var svårt var troligtvis för att hörselgången är lite trång, det finns fosterfett kvar i öronen eller något annat. Så en extra koll längre fram bara för att vara på den säkra sidan helt enkelt.  

På tisdagen lyckades Mikael dessutom dra ut sin sond själv. Detta gjorde att vi testade att mata honom helt med flaska. Den första flaskan gick jättebra men sen somnade han vid nästa flaska så då satte de en ny sond. För mig var det ett bakslag men vad gör man? Barnen måste ju få i sig maten så de kan växa och må bra. Under kvällen sen började jag packa. Eller ja inte packa, men plocka iordning allting i alla fall så vi snabbt kunde åka nästa dag. 
Men vad händer på onsdagen? Jo då har de helt plötsligt bestämt sig för att vi ska stanna ännu en natt så de kan göra testerna på torsdagen så vi slipper komma tillbaka på fredagen. Alltså jag förstår ju varför de sa så, men jag blev så besviken. Jag ville verkligen hem! Jag hade nu inte sett Gabriel på 1,5 vecka och Lucas hade jag inte sett på nästan 4 veckor. Jag började få smått panik av att vistas i ett litet rum där vi bara tittade på tv och löste korsord mellan matningarna av Mikael. Så jag grät en skvätt och kände hur jag verkligen hatade all personal. Nu fick det liksom vara nog med vistelse på Ryhov. 
Jag nämnde detta för personalen på kvällen sen, för det var en av dom vi hade träffat nästan varje dag sen vi kom till Neo. Jag sa att jag på torsdagen kommer åka hem vad läkarna än säger. "Jag rymmer" sa jag.

Torsdagen kom. Och kolla här vilken härlig bild jag tog på Mikael och Jonas tidigt på morgonen! Mikael vägrade sova i "baljan" när han flyttade in till oss, så han fick sova mellan oss. Men han hamnade närmre och närmre Jonas för varje gång han sträckte på sig och till slut låg dom så här, hur gulligt blev det inte? Hjärtat svämmade över av lycka och kärlek till dessa två. Jag lät dom sova vidare medan jag pumpade. Nu hade det äntligen kommit igång ordentligt och Mikael åt nu endast min mjölk. Så skönt att verkligen få igång produktionen!

Vi gick upp, och jag började plocka iordning. Nu hade jag ju bestämt mig - vi ska hem. Att sova i dessa träsängar var inte att rekommendera. Att bo i ett litet rum, rummen på BB är större, och inte ha så mycket att göra är fruktansvärt. Jag höll på att få panik. När klockan närmade sig 10 hade ronden fortfarande inte kommit och jag började bli riktigt irriterad. Så jag tog fram bilnyckeln och började packa ut sådant som vi inte behövde - smutstvätt och lite kassar som vi samlat på oss under tiden som vi varit i Jönköping. Vi har ju fått handla mat ett par gånger så det fanns några stycken. När jag kom tillbaka tog det inte lång tid innan ronden kom in till oss. De hade väl sett mig genom fönstret när jag tjurigt gick till bilen. Men de lät oss åka hem, kanske för att sköterskan som hört att jag annars tänkte rymma även jobbade denna dag. Så när läkarna hade försvunnit ut, började vi packa ordentligt. Sen fick vi såklart vänta lite igen, läkaren skulle göra "slutbesiktningen", ni vet den som läkarna gör på BB. Klämde och kände överallt på Mikael och sen var det äntligen dags att åka hem. 

Veckan på Neo är äntligen över, visst vi har ett återbesök kvar, men vi har äntligen fått komma hem!