Uppdatering med Lucas

 För er som läst mina tidigare inlägg, kan jag nu göra en uppdatering om Lucas. Den är både glädjande men jobbig. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre om vi säger så.

För ett par veckor sen brakade det loss ordentligt här hemma och för att förhindra att Lucas skulle börja slå i väggar och dörrar i vår hall, och skrämma småbarnen, tog jag nacktag för att fösa in honom i sitt rum. Han vänder sig om och skriker att jag stryper honom. Sen försvinner han ner för att gå till skolan och jag bryter ihop i köket framför Gabriel och mitt i allt detta kommer Jonas ner. Eftersom jag själv känner att jag gjort något man inte får göra, kontaktar jag själv socialen för att berätta och be om hjälp. Det här funkar inte. 

I tre veckor sen bodde Lucas i princip hos mina föräldrar. Han kom hem en söndag och var hemma i ungefär 40 minuter innan min mor fick komma och hämta honom. Hans attityd mot oss är totalt respektlös. Han vill verkligen sätta igång ett bråk. Han kan inte vänta och höra förklaringar och liknande. Han ska minsann inte ha några konsekvenser för vad han gjort, han får göra som han vill eftersom han är ett barn och som dessutom har ADHD. Det här tankesättet att han inte ska ha några konsekvenser, det kommer nog från att vi i dagens samhälle inte "får" straffa. Att vi har blivit ett curlingsamhälle. Men vad vet jag?

Hur som helst, först igår ringde socialen tillbaka för vårt ärende var ju inte akut. Nu har det alltså gått kanske fem veckor totalt. Han har bott hemma i ungefär en vecka. Den här sista veckan har varit fantastisk. Jag berättade planen för vad som gäller angående tv-spel och framtiden. Han vill ju väldigt gärna lägga videos på youtube men eftersom han är för ung får han inte det. Vi har kommit fram till en lösning där vi lägger upp videos som en familj och det går han med på. Detta är ju något vi också vill göra men som jag berättade för honom - det är svårt just nu. 

Dels behöver vi köpa in lite grejer. Vi behöver ha tre uppsättningar av allt. Det mesta har vi men det är osäkert om min dator klarar av programmen som behövs. Lucas behöver ett nytt headset och sen är det lite andra saker, vissa dyrare, vissa billigare. Men det är lite pengar som behövs. Och med tanke på oturen vi har haft den sista tiden, kan vi behöva vänta några månader innan vi handlar på oss allting. Detta förstod Lucas när jag förklarade hur det låg till. Och han tycker det är bra att vi väntar.

Det andra "problemet" är ju att Mikael vaknar på nätterna. Detta gör att vi försöker lägga honom senare för att få honom att sova längre nattetid. Men då försvinner ju vår gemensamma speltid så det är lite problematiskt. Men det förstår Lucas också nu då när vi förklarat och som han själv sa: "vi kan ju ändå inte köpa allting nu så få honom att fatta att han ska sova på kvällen och natten".

Nu ska jag som sagt på möte hos socialen på onsdag. Eftersom vi varit där tidigare, vet jag vad det handlar om. Jag ska berätta om situationen, familjen, vad vi gör och så vidare. Flera av frågorna kommer jag få säga att nej det gör vi inte, nej de gör vi inte och nej det gör vi inte, och ögonbryn kommer höjas. Men så är det ju med barn med diagnoser, de följer inte "ramen". Jag minns en gång när jag var på möte med socialen. "Det är bra om han är ute och aktiveras varje dag" sa kvinnan. Jag svarade: "och om han säger nej, skriker och gapar, och när vi väl kommit ut, gnäller om precis allting, är inte det att tvinga ett barn och det får man väl inte göra? Ska jag ta en, för mig onödig strid, när jag är här för att få hjälp med att minska på striderna?" Utredningen efter detta visade att det var ju bra om jag tog ut Lucas lite så han fick aktivera sig och bli trött. Tack för hjälpen typ.

I tisdags var jag frustrerad över att socialen inte ringt. Då brakade de loss ordentligt igen, och det slutade med att jag hade en ömmande hand då Lucas slog till mig ordentligt. Det syntes att han visste att han gjorde fel men han kunde inte stoppa slaget själv. Då önskade jag att de ringde och jag kunde säga att han nu slåss, är det fortfarande inte akut? Senare på kvällen fick jag hämta honom på Sturebo då han hade feber och mådde dåligt. Sen dess har han varit hemma och piggnat på sig. Igår spelade vi till och med tv-spel tillsammans i soffan utan bråk. Väldigt imponerande. Igår fick han sova hur länge han ville, eftersom han hade feber och inte mådde bra. Inget gnäll, inget tjafs eller något. Idag väckte jag honom för att han behövde komma upp och starta dagen tidigare tyckte jag. Han fick fortfarande sova längre, men inte så länge. Ändå tjurade han om att det var ju dumt att han gick upp. 

Så mötet på onsdag är både nödvändigt och onödigt. Jag känner att de kommer inte kunna hjälpa oss. Visst skulle det vara bra med avlasning men de kommer inte kunna erbjuda något lämpligt. Dessutom är det ju när han ska åka iväg på vår nuvarande avlastning som han spårar ur. Så vad ska de hjälpa med annan avlastning? Men det är nödvändigt för vi behöver hjälp men hur ska de hjälpa oss? Eller kommer det bara bli ett möte där de klankar ner på mig som mor och hur vi sköter oss?