Tankar inför det nya året

 Idag är det nyårsafton och det är väl dags att fundera på året som gått och vad som kommer härnäst. Jag vet inte vart jag ska börja, de senaste åren i våra liv har ju varit så händelserika så hur ska jag hålla koll på vad som hände vilket år? Men jag lovar att jag skriver långt och invecklat, som vanligt.

Januari var ganska händelselös, men däremot fick vi fira Gabriels första födelsedag i februari! Så roligt. Min far fyllde dessutom 70 år och vi firade honom med att köpa biljetter till årets revy samt ut och äta på Nöjet. Vid denna tid i graviditet, början på maj, hade jag börjat må dåligt. Eller dåligt är fel ord, men jag var trött, grinig och orkade ingenting. Kanske inte var så konstigt att jag mådde dåligt, veckan därpå blev jag ju inlagd med tidig vattenavgång. 

Men innan inläggningen, hann jag med en livepodd! Våra sanningar med Vivi och Carin. På onsdag var jag och min vän Linda och kollade på dom, och på söndagen var jag i samma stad (Jönköping) och blev inlagd på Ryhov. För er som inte följt mig det senaste halvåret, jag var gravid med mitt tredje barn och i vecka 32+1 gick vattnet på morgonen. Jag fattade ingenting, trodde jag kissat ner mig innan jag ett par timmar senare insåg att det är något som är fel. Och det var ju då vattnet som gått. Så först en tripp till Eksjö och sen vidare till Ryhov. Jag blev inlagd och sen var det bara att vänta på att det skulle sätta igång. Eftersom det var så tidigt skulle de först försöka stoppa förlossningen, men det behövde vi inte oroa oss för. Istället låg Mikael kvar i magen och hade de gött tills jag var i vecka 35+6, då valde han att titta ut. Kan meddela att jag skulle bli igångsatt dagen efter. Så han vilade in i det sista innan han tyckte det var dags. 

Känslorna under dessa fyra veckor var verkligen upp och ner. Jag höll modet uppe varje dag men det var tråkigt. Jonas kunde inte komma upp varje dag eftersom Gabriel inte fick komma in på avdelningen (BB) på grund av pandemin. Sen var det ju såklart priset på diesel som gjorde att jag stoppade honom från att komma för ofta. Så under första veckan kom han i princip varannan dag. Någon natt sov han kvar. Jag fick dålig samvete rent ekonomiskt med tanke på vår situation - en fick gravidpenning och den andra var föräldraledig och vi visste inte hur länge detta skulle pågå. Men som sagt vecka 35+6, eller den 10 juni, om äntligen lille Mikael och vi var nöjda och glada. 

Vi bokade vår första stugsemester, eller ja semester som familj faktiskt. Jag har lite svårt att räkna en helg i Göteborg på Liseberg som semester, kanske för att det inte varit under vår semesterperiod utan under midsommar. Jag vet inte, men vi hyrde en stuga i Västervik och tog med alla tre barnen. Det var härliga dagar men visst blev det lite tjafs. 

Skolan startade igen och Lucas fick en fantastisk assistent. Nu är jag inte längre orolig för hans skolgång och betyg, han har sådant stöd i assistenten. Då är det mer hans personliga utveckling jag oroar mig för. Lucas vägrar ta emot kritik. Han kan omöjligt göra fel och han vägrar lära sig nya saker. Det spelar ingen roll vad vi gör. Om jag ber honom om hjälp med något så är standardsvaret "om jag tar sönder något får du inte bli arg". Det är så tråkigt med sådana svar och jag vet att det handlar om att han är osäker. Men vi får inte ens möjligheten att ge honom en förklaring på vad det är vi ska göra. Ett exempel är att om vi ber honom att hjälpa mig att skruva ihop möbler (som vi gjorde igår), så vill han sätta igång med det direkt, utan en förklaring. Jag hinner liksom inte säga "kör försiktigt med skruvdragaren", för han har redan börjat skruva. Det är mer intressant att trycka på knappen, än att lära sig hur man använder den på rätt sätt. Jag ska inte gnälla, jag är egentligen likadan, men jag har mognat och kan se konsekvenserna, det kan inte han. Så när jag säger "stopp, vänta" ja då ger han redan upp. Så den utvecklingen är jag orolig för.

Jag har under hösten även oroat mig för Gabriel. Nu är han snart två år och han säger fortfarande inga ord. Detta oroar mig. Jag tror inte något är fel, att han inte är kapabel att forma ord, men han har bara inte lärt sig förmågan. Och det oroar mig. Det oroar mig eftersom det känns som det bara är jag som försöker hjälpa honom. Jonas startar oftast bara youtube med babblarna och stadens hjältar, sen får de stå på resten av dagen. 

Mikael är jag inte så orolig för alls, han är så liten än och utvecklas i en rasande fart, trots att han är för tidigt född. Nu har han ju fått sina första tänder och det gick ju bra. De kom en månad senare på honom än på Gabriel. 

Jag och Jonas är fortfarande bästa vänner. Jag älskar den mannen mer och mer för varje år som går. Visst blir jag sur på honom ibland, som häromdagen när jag gav honom fyra saker att handla. Jag gjorde en lista men något blev fel i appen. Ändå reagerar han inte på vad han handlar och han handlar den stora listan, vilket betyder att vi nu har 8 paket kex. Nej vi är ingen kexätande familj, det är bara på nyår vi typ äter det. Barnen blir nog glada, de kan ju få äta upp alltsammans. Men förutom små missförstånd så bråkar vi inte, en diskussion vi haft nu i veckan. Vi har egentligen aldrig bråkat. Vi är inte så oense om saker och ting utan är ganska lika i vårt tänk. Han är långsammare än jag och jag kan bli irriterad på det, men han brukar ha is i magen och sen ser han att jag inser att jag hastar fram. Så vi kompletterar varandra bra.

Vad ska man se fram emot under 2023? Självklart ska vi fira alla tre barnens födelsedagar. Vi ska ha två fotograferingar, varav den ena är helt gratis. Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser fram emot att få träna! Nu är foten i princip bra så att köra tre pass i veckan är inga problem, jag vill faktiskt köra fyra pass! De dagar jag inte tränar vill jag absolut vistas ute med barnen. En promenad sådär. Kan vara att vi går till maxi eller tar en långpromenad, bara vi kommer ut. Jag ser fram emot att få se mina framsteg vad gäller min vikt. Den står ruskigt stilla för stunden men jag har sagt att från och med 1 januari 2023 börjar jag sadla om till bättre och hälsosammare val. Jag kommer inte gå tillbaka till LCHF, men jag ska tänka på vad jag lagar för mat. Vad jag äter till mellanmål och så vidare. Det känns onödigt att träna när man slänger i sig skräp liksom. 

Förhoppningsvis kan vi göra något med huset - lägga ett nytt golv? Måla/tapetsera någonstans? Jag vet inte. Kanske blir det en garderob. Vi får se. En sak i taget.

Mitt motto för 2023 ska i alla fall vara - en dag i taget. Vara tacksam för varje dag jag får med min familj. Mina förhoppningar för 2023 är att jag ska gå ner i vikt och få tillbaka känslan av att jag är snygg/vacker. En annan förhoppning är att jag ska kunna hjälpa framför allt Lucas mer. Att vi ska finna vår väg genom allt bråk här hemma. En tredje förhoppning är att Gabriel ska börja prata, helst innan han fyller två år. Nu pratar vi inte att han ska säga fulla meningar och sådant, men att han ska säga ord istället för att peka och titta på oss. Ibland är han ju helt tyst och säger ingenting, ibland ljudar han ett "mmm" och pekar på något, oftast en banan, tvdosan eller sångpåsen. 

Vidare vill jag inte stressa. Hade jag kunnat hade jag startat dagen i ensamhet. Men då får jag ju gå upp mitt i natten. Men tänk att få äta frukost ifred och dricka kaffe. Kanske ta en stunds avkoppling med lite spikmattan, så underbart! Och det är kanske något jag kan se fram emot i slutet av 2023? Allt behöver ju inte hända nu. Men får jag en lugn morgon, blir det oftast lättare att ta sig igenom dagen, det tycker nog alla.

Jag tänker inte ge mig själv några nyårslöften, men förhoppningar. Förhoppningar om att det ska bli bättre på alla plan - vikt och självkänsla, attityder och känslor, utveckling och kärlek. Det är väl mina tankar i alla fall. Sen finns ju allt det där uppenbara man vill - ekonomins utveckling, kriget i Ukraina och sådant, men det ser jag som självklarheter att man vill ska bli bättre, samtidigt som jag kan inte göra något för att förbättra (skänka kläder, mat osv till Ukraina såklart), så därför låter jag dom grejerna vara helt enkelt. 

Vad har ni för förväntningar på 2023? Några nyårslöften?