Träningen är min räddning

Det här inlägget skulle kommit ut igår söndag, men jag har inte hunnit. Anledningen är god, men jag vill verkligen skriva här med så jag ska försöka göra båda. 

Helgen har varit fruktansvärd på sätt och vis. Men ändå har den varit så bra. Men jag vet inte hur eller varför men jag mådde verkligen så dåligt i lördags. Men jag tror det handlar om inre stress. Jonas har inte riktigt koll på hur bra det är för alla barnen att kliva upp ungefär samma tid. Och att förändra det kan ge effekter dagen efter. Med det sagt, vi gick inte upp förrän kl 9. Superskönt egentligen, men hur länge har Gabriel varit vaken? Han gör precis som Lucas gjorde, han vaknar och ligger sen tyst i sin säng, småbabblar med de gosedjur som är i sängen och sådär. Så hur länge har han varit vaken? 

Att han ligger vaken gör dessutom att hans humör påverkas enormt. Han blir hungrigare. När han inte aktiveras blir han inte trött när han ska och så vidare. Så jag var irriterad redan när vi klev upp. Jag har ju bara helgerna på mig att få vila ut litegrann eftersom Mikael är vaken på nätterna. Men då väljer Jonas att sitta uppe och fixa med sin youtube och då vill han minsann inte gå upp tidigare. Så det slutar med att jag får säga åt honom att vi ska gå upp nu. Så den där avkopplingen jag kanske behöver får jag helt enkelt inte och Jonas förstår inte varför. 

Dagen fortsatte i samma anda. Jag var redan uppstressad. När Jonas tog med Gabriel i duschen och jag hörde Gabriel vråla i drygt en kvart, var jag knäckt. Anledningen? Han blev rädd för duschdraperiet. Alltså denna unge! Så när Jonas kom ner igen och hade duschat var det min tur. När jag stod och skulle lägga i min färgbomb och allt sådant, fick jag andas djupt för att inte kräkas. Jag mådde så illa! Jonas frågade vad jag gjorde och jag berättade. Efter duschen gick jag och sa till honom att jag vill inte åka på kalaset vi ska på. Vill han åka själv eller ska jag be mor ta med Lucas? Så det slutade med att Lucas var den enda från vår familj som gick på min brorsons kalas. 

Senare på kvällen la jag mig supertidigt. Men jag kunde inte somna. Jag slumrade, vaknade. Slumrade igen, vakande en gång till. Så höll det på till typ 22 och då gick jag upp. Jag satte mig vid mitt xbox och spelade en timme eller något. Sen somnade jag äntligen. 

På söndagar är det som vanligt träning som gäller. Och det är ju faktiskt det detta inlägg ska handla om. Vikten av träning. I mitt fall behöver jag det av så många anledningar: dels måste jag bygga upp kroppen efter två täta graviditeter där båda, på olika sätt, innebar en hel del stillsittande. Med Gabriel fick jag ju foglossning redan i vecka 9 och kunde knappt röra mig. Med Mikael gick vattnet drygt 8 veckor för tidigt och jag var inlagd på sjukhus. Visst, jag behövde inte vara sängliggande men jag skulle inte röra på mig för mycket.
Dessa graviditeter har verkligen brutit ner min kropp helt. De första veckorna kunde jag knappt gå med vagnen när Mikael var född för jag fick så ont i ryggen. Eller rättare sagt är väl min core. Jag hade ju inte tillräckliga muskler för att kroppen skulle orka hålla sig själv uppe. 
Men någon gång i september/oktober skaffade jag äntligen mitt träningskort. Nu var det äntligen dags att ta tag i livet igen! För min andra och tredje anledning handlar om kroppen - det ena är att jag vill bli av med alla gravidkilon och det andra är min psykiska hälsa. 

Jag gick upp ganska ordentligt med Gabriel, jag vill faktiskt inte ens berätta hur mycket. Samtidigt har jag inget att skämmas för eftersom jag helt plötsligt slutade röra på mig. Jag hade ju ett fysiskt tungt jobb och tränade ett par dagar i veckan, men på grund av foglossningen så kunde jag inte göra någonting. Jag kunde knappt ens ta mig igenom två arbetspass innan kroppen gav upp. Men efter Gabriel gick jag ju inte ner något, eller jo typ 10 kilo men sen vände det och jag ökade till mer än min maxvikt under graviditeten. Så när jag blev Gravid med Mikael, vägde jag mer än jag ens gjorde i slutet av Gabriels graviditet. Dock gick jag ner alltsammans igen under tiden som jag låg inne på sjukhuset, så med Mikael gick jag faktiskt inte upp något, jag gick till och med ner ett par kilon.

Men nu, jag står och stampar. Jag kommer ingenstans. Går ner två kilo, sen går jag upp dom igen. Går ner igen, men ökar lite mer. Och jag äter verkligen inte så dåligt så det ska påverka så. Men så går det i alla fall. Och det blir extra kämpigt när man vet att man dessutom tränar så man borde inte gå upp så mycket i vikt. Visst kan det vara muskler, men då tänker jag att jag måste ju tappa fett, sen bygger jag muskler. Så jag går först ner i vikt, för att sen öka lika mycket eller till och med mer. Det är inte rimligt, eller? 

Den viktigaste aspekten just nu är ändå att det är medicin för mig. Det är den timmen på dagen som jag får fokusera på mig och ingen annan. Jag fokuserar på att göra övningarna så kontrollerade som möjligt. Jag måste fokusera på det, eftersom jag är så svag i min core så jag behöver tänka att jag ska spänna magmusklerna och allt sådant för att inte förstöra mer än jag bygger upp. Så jag fokuserar enormt på att göra övningarna och det gör att jag inte tänker på allt kaos som finns runt mig. 

Jag märker de fysiska förändringarna. Jag har absolut blivit starkare i framför allt min rygg. Jag är absolut inte på topp eftersom jag måste minska vikterna i andra övningar för att jag är för svag, men jag märker att det blir bättre och bättre, och det får mig att vilja fortsätta ännu mer. 

När ni mår dåligt, vad gör ni då? Vad är er egna medicin som ni väljer?