ADHDbarn och hormonstinn mor

Idag var riktigt jobbig! Tredje morgonen med Lucas och jag börjar redan tröttna. Jag förstår inte hur Jonas klarar detta fem dagar i veckan i vanliga fall. All eloge till honom! 

Lucas är diagnostiserad med medelsvår ADHD. Han har sedan början av året fått medicin och den fungerar verkligen superbra! Men redan innan han fick som diagnos, visste vi att det finns mer. Så i måndags var det dags för en start för autismutredning. 

Det finns många tydliga tecken på autism. Bland annat ett stort problem som påverkar hela familjen, men om man ska vara egoistisk, mest mig. Eller ja det beror på hur man ser det. Men om vi tittar ur min synvinkel:

Lucas äter bara vissa saker. För tillfället är det: pastafjärilar och köttbullar (men det är äckligt), stekt potatis, pommes och Nuggets samt pannkakor men det är under noggrann övervakning på grund av att det kanske finns klumpar i dom. Till frukost äter han rostade mackor. 

Idag tog det 40 minuter för Lucas att äta frukost. Då hann han med att rosta fyra mackor, men bara äta två. De två andra var för brända eller fick för mycket smör på sig. Ja för om smöret inte smälter helt så går det inte äta. 

Så här är det ungefär varenda morgon. Det tar 30-45 minuter från det att han kommer till köket till de att han tagit sin medicin, vilket är det sista han gör. När mackorna inte blir bra så hörs det, han suckar, stönar, skriker och är allmänt galen i sina känslor. I denna familj slänger vi mer mat än vi faktiskt äter på grund av Lucas. 

Det spelar ingen roll hur vi gör, VARJE måltid är sådan här. I vanliga fall är det tre gånger - frukost och middag, samt kvällsmaten. Men på helgen blir det fyra gånger eftersom han då äter lunch hemma. Tänk då nästa vecka när det är lov...!

Varje måltid är en fight. Jag spenderar mer tid i köket än någon annanstans. Att planera middagarna är inte lätt. Vi får ju anpassa vad vi ska äta efter Lucas helt enkelt. Och det är tyvärr väldigt tråkigt. Det blir inte så mycket variation. Ett tag gjorde jag en maträtt till honom, sedan en annan till oss. Men jag orkade inte till slut. 

Jag älskar potatismos men för tillfället får jag aldrig äta det. Varför? Nej men Lucas gillar inte kokt potatis. Nu tänker kanske några av er att jag kan steka till honom då och ja det kan jag. MEN jag orkar inte med berget av disk som blir när man måste använda olika grytor och stekpannor. För om jag steker kött i en stekpanna så går det absolut inte steka potatisen till Lucas i samma. Då äter han inte alls. Så jag får sätta min önskan åt sidan för att det ska bli lugnt i huset. 

Att äta ute är inte ens att tänka på, om det inte är McDonalds eller Max såklart. Men att få gå till en kinesisk restaurang, eller thailändsk. Visst de serverar pommes, MEN det kan va fel tjocklek på pommesen. Så enda gången vi slipper ifrån hamburgarna, är när vi inte har Lucas och är sugna på utemat. 

Visst låter jag egoistisk? Men tänk att vid varje måltid så måste jag först tjata för att han ens ska komma till matbordet, sen ska jag behöva höra gnället om hur fel rostad mackan är, eller hur bränd potatisen är (den är inte det) eller att det är klumpar i pannkakorna. Vi måste stå ut med att äppelmoset ska röras om ungefär 50 gånger innan han är nöjd, fort ska de gå med så jag bara väntar på att burken ska hamna i golvet, och så vidare. Om några veckor kommer han ha tröttnat på det han äter nu och då börjar det om med att han inte äter något och sen bara lite av något. Om och om igen. 

Detta gäller allt - han vet när han ska sova men ändå alltid argumentera. Han vet när han ska gå upp men ändå alltid argumentera. Han vet varför han ska packa ryggsäcken kvällen innan skolan men alltid ett utbrott, suck och stön. Allt vi ska göra som är tråkigt i hand ögon är ett berg för honom. Visst är det en del trots i det, men diagnosen gör det inte bättre. Han har inget konsekvenstänk alls. 

Jag älskar Lucas av hela mitt hjärta. Han är så go och mysig, MEN dessa bitar är så tuffa och de tar upp så mycket av våra dagar. Det är synd att det ska behöva skrikas hela tiden (alltid han) och jag undrar när det får ett slut, kan det bli logiskt för honom någonsin med varför man ska förbereda saker innan man behöver dem? Eller varför man inte kan överleva på så lite mat osv? Är detta vår vardag för resten av våra liv?