Trista vardag

 Jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag skulle berätta om den trista vardagen dom numera infinner sig. Jag tänkte ägna mig åt det nu i detta inlägg. 

Jag har varit hemma i drygt en månad nu på graviditetspenning. Visst är det skönt att få vila upp sig innan det är dags och att få ta hand om sig själv, men varför är jag hemma?

Jag fick gå hem främst för att min arbetsplats är väldigt högljudd och enligt svensk lag är det inte okej för en gravid person att vistas i för mycket buller efter vecka 22. Så jag fick säga tack och hej på jobbet och gå hem. 

Fördelen med att jag fick gå hem är ju att jag får vila mina höfter. Jag fick tidigt foglossning och den blir värre för varje dag som går. 

Men vad gör man när man är hemma? Ja det är inte lätt. Jag ska vila och tänka på foglossningen, samtidigt dom jag inte kan vara för stilla. Så jag försöker varva mina dagar med korta promenader, att tvätta och att slappa. Men hur kul är det i längden? De första veckorna var jag jättenoga med att jag höll mig vaken hela tiden. Men sen spårade det ut. Eftersom vi har Corona att ta hänsyn till också, träffar jag ju aldrig någon om dagarna. Sen i tisdags förra veckan spelar jag bara tv-spel. Vad ska jag göra? 

Jag kan inte ta långa promenader, efter cirka 20-25 minuter är jag riktigt trött och kan börja få ont, beroende på hur resten av dagen varit samt om jag tagit promenader de senaste dagarna. Jag kan inte träffa andra på grund av Corona, jag tillhör riskgrupp när jag är gravid och överviktig. Detta leder till att jag är hyfsat ensam i allt detta. Självklart har jag Jonas som stöttar mig, men han får gå till jobbet, han får prata med andra och ha ett socialt liv. Jag gör inget av det. Jag vet, man kan ringa/smsa men det är inte samma sak. 

Nu har jag gnällt färdigt om hur synd det är om mig, men också om andra som befinner sig i samma sits som jag. Ursäkta mitt gnällinlägg men ibland måste man få kräkas av sig lite.