Advent och tristess

Jag vet att det är måndag efter första advent, men jag kallar inlägget advent ändå. Det är ju ändå det kommer handla om typ.

Igår var det som sagt advent. Vi har pyntat - gardiner är uppe i de rum som ska vara där, stakar och stjärnor är uppe, adventsljusen är på plats, samt datumljuset som vi börjar tända imorgon. Trots allt detta har jag ingen inspiration till att fira något alls. Varför känns det så här? I vanliga fall är det massor av mys som gäller nu, men jag känner verkligen ingenting för denna jul. 

Och självklart handlar allting om tråkiga, irriterande, sorgsna covid-19. Igår hade jag gärna spenderat tiden med att äta skinksmörgås och gröt. Men varför ska man göra det? Man ska inte umgås med någon annan än familjen. Så ingen fika tillsammans med andra, ingen julskyltning och snack på stan. INGENTING! Sen kan det vara att Lucas var borta lördag-söndag då det var pappahelg. Så gårdagen satt jag helt själv fram till klockan 15 ungefär. Jag gick upp, tittade på "Virgin River" på netflix (ny säsong) och sen låg jag bara i soffan. Jag hittade energi till att åka till Maxi och handla det som behövdes för starten av denna vecka. 

När jag kom hem då? Jo då hade Jonas vaknat till liv så han hjälpte mig upp med alla matkassarna. Eftersom min energi inte hade ökat, eller min lust, gick jag helt sonika upp till sängen klädde av mig och la mig under täcket, och startade Netflix på Ipaden. Där låg jag till strax efter kl 17, sen gick jag ner och fixade middag. Lucas kom hem och vi spelade en stund innan det var dags för sängen. 

Jag gick och la mig också, och gissa vad? Jag la mig i sängen och tittade på mer film på Netflix. Så ingen energi, ingen ork och ingen lust till något alls.

Idag var det ungefär samma sak. Jag gick upp, hjälpte Lucas och så fort han gett sig iväg till skolan, la jag mig i soffan och startade Netflix. Och där har jag legat hela dagen, på riktigt. Jag hade tänkt ta en skön promenad, gå förbi apoteket och en butik i stan. Gäller att passa på dagtid så jag slipper allt folk i dessa tider. Men nix, jag gör som vanligt, väntar till absolut sista dagen och hoppas det jag ska ha finns hemma. 

Jag hatar verkligen att sitta hemma själv så här. Jag har ändå lite vänner som är hemma på grund av mammaledighet, eller för att de jobbar skift, men jag kan inte träffa någon av dom. Och det gör att jag får panik. Jag är en social person, men att bara sitta hemma och rulla tummarna dränerar mig. Hade jag kunnat jobba längre så hade jag gjort det, men jobbet var ju både för tungt och för bullrigt, så jag har redan varit hemma i 6 veckor, den 7e startade idag. Och då är jag inte ens 28 fullgångna veckor än. Så tråkigt att vara hemma. Vi kan inte göra så mycket mer nu. Visst vi väntar på två skruvar från IKEA, det var dom jag hoppades skulle komma innan helgen, men det gjorde de inte. Jag hoppas dessa kommer snart så jag i alla fall kan skruva klart skötbordet. Då kan jag ju börja sortera in kläder och sådant i de olika lådorna och det så vi vet hur det kommer se ut i framtiden, men den dagen blir en annan dag.

Ett gnällinlägg, jag vet, men så är livet just nu. Långtråkigt, gnälligt och supersegt. men vad ska man göra? Jag skickar med en bild från vårt fönster som typ är lite juligt.