Idag var det dags för årets sista studiedag för Lucas del. Han har längtat efter denna dag, inte för att han är trött på skolan, utan för att han hatar torsdagar då de har gymnastik, samt måndagar då de från och med denna vecka har bad.
Lucas vakande tidigt och jag tidigare. Men för andra natten i rad har jag sovit utan att vakna av att jag behöver hosta. Inatt blev det fyra timmars sammanhängande sömn, igår var det tre. Jag kunde inte somna om ordentligt men jag låg kvar i sängen. Efter ett tag somnade jag i kanske tio minuter innan jag vaknade igen. Jag var egentligen utvilad men det är ju skönt att ligga kvar.
Frukost blev intagen och för fjärde morgonen denna vecka, var det lugnt och behagligt. Det märks att Lucas börjar komma in i rutiner som fungerar för honom. Jag är så glad att det börjar ordna till sig nu.
Efter frukosten var jag trött och passade på att se det senaste avsnittet av en serie jag följer. Och sedan var det dags att ta tag i dagen. Eftersom Lucas är ledig var det en perfekt dag att gå till frisören. Jag har försökt att få honom klippt på annat vis, men han vill inte. Han har äntligen vant sig vid att gå till frisören så att ändra på det nu är bara fel på alla sätt och vis för honom. Så vi tog vår promenad och strax efter öppning satt han i stolen. Tur att det bara är en barnklippning så det går fort för jag trivdes inte att sitta där och ha frisören så nära Lucas. Tror ju inte frisören är smittad, men nu börjar man bli nojjig. Det är ju "bara" 90 dagar kvar nu till beräknat datum så jag vill inte att något händer.
Vi fortsatte med att ta en fika. Vi gick in på Espresso House men deras fika dög inte. Vi fortsatte till Cecil´s men inte heller där dög fikat. Så det slutade med att vi fick fika på stjärnan som ligger knappt 100 meter från vårt hus.
När vi satt där och fikade insåg jag flera saker och en av sakerna ska jag ta upp nu. Den andra saken tänker jag att jag skriver om imorgon eller i helgen, jag känner att jag behöver tänka efter innan jag skriver om detta ämne.
Men det ena jag insåg idag var att detta var kanske sista dagen jag och Lucas har tillsammans, ensamma. Visst det finns fortfarande helger och jullov samt sportlov, men den här dagen blev speciell. Vi ska inte vistas ute någon av oss nu, bland folk menar jag. Inte mer än nödvändigt. Lucas får gå till skolan och sitt skytte - om de tar restriktionerna på allvar. Jonas får gå till sitt jobb. Sen är det att handla när det är minst antal människor i affären och andra eventuella inköp får vänta eller köpas om det verkligen måste. Så detta var, tror jag, sista gången som jag och Lucas tog en promenad till frisören, för att sen gå och ta en fika. Och det kändes så ledsamt. Han har ju varit MIN pojk i snart tio år. Han har fått min uppmärksamhet i mängder och har inte behövt dela den så mycket med någon annan. Först Jonas nu de senaste åren, men Jonas är ju så underbar så han ger Lucas tid också för bara dom två så Lucas är ändå nöjd med den tillvaron. Men han har ju alltid haft mig, jag har alltid funnits där för bara honom. Om några månader kommer han tyvärr hamna lite i bakgrunden. Visst låter det hemskt men det är ju faktiskt lite sant. Min plan är att helamma i åtminstone sex månader, och detta gör ju att jag inte kommer kunna vara ifrån bebis alltför mycket under dom månaderna. Dessutom kommer jag säkert vara trött och sliten som man är när man fött barn, och man ska återhämta sig och så vidare. Rutiner med en ny liten ska in, ja allt är inte bara rosa moln även om man vill det. Har vi dessutom oturen att få en bebis som vill vara mycket i famnen (inget fel med att bebis vill vara i famnen), ja då kommer Lucas kanske ännu mer i andra hand. Jag insåg att detta kan bli katastrofalt. Med hans diagnoser vet jag inte hur han kommer reagera och jag känner att jag har så mycket att fundera på och tänka igenom nu så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Allt detta kom över mig idag och jag kände mig som förgjord. Hur ska jag kunna dela min kärlek och omtanke mellan tre personer nu, jag är ju van vid att det är två som behöver den?
Hur har ni andra fått livet att fungera?
Kommentarer
Skicka en kommentar