Söndagens psykbryt

 Nu har det hänt. Jag gav upp och bara grät. 

Hela veckan har jag mått så dåligt. Det har gått upp och ner. Jag vet vad det beror på och det är många saker. Dels är jag numera höggravid och någon väcker mig på nätterna genom att sparkas. Jag behöver gå på toa minst en gång varje natt och det är inte lätt att ta sig upp och sen ner i sängen igen. För att inte tala om hur jobbigt det är att ha ont i hälen och irritera sig på den mitt i allt. Oftast kan jag heller inte somna om efter att jag vaknat utan ligger i ungefär en halvtimme med telefonen. Sen måste jag såklart på toaletten igen innan jag lägger mig. 

Men det är inte allt. En annan punkt är allt som är halvfärdigt i detta hem. Det är inte mycket, men det är tillräckligt för att jag inte orkar. Som ni kanske minns började jag fixa med vår övervåning. Skötbordet flyttades till toaletten och så vidare. Toaletten har två projekt igång - dusch i badkar samt bort med bidén. Jag hatar att duscha i badkar, men vi vill ha kvar badkaret med tanke på barnen. Kommer vara så enkelt att låta dom bada innan de ska läggas om kvällarna sen. Så jag kan stå ut med att stå i ett badkar och duscha, om det inte blev så blött! Vi köpte ett draperi men insåg att det rinner på tok för mycket vatten längs med väggen och så rinner det ut över hela golvet på toaletten. Sjukt irriterande! Du kan duscha en våning ner säger min far. Ja det kan jag, men alla mina grejer är högst upp - lotion efter dusch, ansiktskrämer och så vidare. Så jag ska alltså duscha, springa i trappen och sen svettas bort allting som jag smörjt mig med? Jag har flera gånger struntat i  att duscha och grejer för att jag orkar inte springa i trappen efteråt. Idag hade jag exempelvis kunnat ta en morgondusch för jag vakande så pass tidigt. Men jag kan inte gå ner, duscha och sen gå upp igen. Jag svettas så sjukt mycket efter det så duschen är på riktigt helt onödig. Jag kan inte som Jonas bara ta med nya kläder ner. Jag måste smörja in mig, mina ben är så torra så det dammar om dom. Mitt ansikte svider när jag inte smörjer in mig för att jag har väldigt torr hy över lag. Men jag kan inte bära med allting ner och allting får inte rum där. Dessutom är det en toalett som alla gäster använder, jag vill gärna hålla den neutral. 

För två månader sen köpte vi ett draperi till. Min tanke var att vi skulle hänga det längs med väggen. Med andra ord skulle vi klippa sönder det för att fästena till duschstången skulle få plats och så vidare. Men då skulle vi ha ett draperi som täckte väggen och ett som sen täckte ut mot toaletten och då skulle vi nog slippa ha en sjö på golvet. För två månader sen köpte vi det. Men vi har inte gjort klart det. Jag är inte tillräckligt lång för att nå upp till där vi ska fästa draperiet och jag vill inte stå i badkaret på en pall direkt i mitt tillstånd. Och Jonas gör inte mycket själv utan man måste säga åt honom, vilket jag hatar. Jag vill inte behöva peka med hela handen när det gäller honom, det gör jag redan med Lucas. Jag orkar liksom inte, vilket jag sagt. 

Det andra projektet, att vi ska ta bort bidén, har bara existerat några veckor. Men det är för att den helt enkelt är i vägen. Tanken har hela tiden varit att vi ska ta bort den, men om det dröjer fem år till gör ingenting. Men nu har planen ändrats. Eftersom vi måste ha skötbordet inne på toaletten från och med nu (så Mini inte väcker Gabriel på nätterna om man behöver byta blöja/pyjamas), behöver bidén tas bort så vi får bättre utrymme där inne. I teorin är det enkelt att ta bort en bidé. Man stänger av vattnet, skruvar bort bidén och sätter på ett lock. Men jag vet inte hur man stänger av vattnet och jag vet inte vilket lock som behövs. Och dessutom kan jag knappt komma ner på golvnivå längre, det går men det är besvärligt. Jag har bett min far hjälpa oss men han är inte jätteintresserad. 

Dessa två projekt har fått mig att må dåligt. Och det finns fler. För tre veckor sen slängde Jonas ut medel på gräsmattan för att få bort mossa. Två veckor efter det ska man räfsa gräsmattan och mossan följer med. Ni ser att han gjorde detta för tre veckor sen och det var två veckor senare man skulle räfsa. Har han räfsat? Nej. Tidigare i veckan har valde jag att räfsa för jag får psykbryt. Vi kan inte vara ute med Gabriel så länge det är gift i gräset. Han kommer ju krypa, känna, smaka och lukta på allt. Att jag sen hade ont i både rygg och fogar var det ingen som tog hänsyn till. Men jag tänkte att jag kan göra lite i taget så Jonas kan fokusera på staketet. Gjorde han det? Nix. Youtube i vanlig ordning. 

Dessa fyra projekt är just nu de fyra jobbigaste. Sen vill jag ju få ordning på vår klädförvaring. Jag vill få ordning på resten av övervåningen, altanen, köket och toaletten nere. Kanske tvättstugan. Jag känner mer och mer att vi behöver en torktumlare, framför allt nu när det kommer komma ännu en bebis. Men det är bara jag som ser ett problem, inte Jonas. 

Så igår söndag satt jag och grät. Jag var trött för att jag sover dåligt. Jag var trött för att jag ser kaos vart jag än vänder mig om. Jag var trött för att det känns som att vi har gett oss in i något som vi inte kan ta hand om. Eller rättare sagt, som Jonas inte vill ta hand om. Till skillnad från honom så försöker jag göra något här eller där, som med räfsningen. Men jag kan inte göra så mycket nuförtiden, jag är trött, tung och den orken jag har går till Gabriel. Men Jonas gick ut och fixade med hålet till staketet! Han tog med Gabriel i vagnen och gick ut. Att han sen var ute typ en halvtimme var inte beräknat, trodde han skulle hålla på mer, men jaja jag fick väl vara nöjd med det lilla.

Så när jag skulle lägga mig sa jag till Jonas "kan vi åtminstone försöka fixa draperiet imorgon så det går duscha där uppe? Det är två månader sen vi köpte in grejerna?". Han svarade att det kunde vi nog fixa. Och då bröt jag ihop och grät ut allting. Sa att för min del kan vi ta in folk och göra staketet, sen kan vi flytta härifrån. Jag orkar inte mer. Jag hatar att kalla detta för mitt hem. Vart jag än vänder mig ser jag projekt som är påbörjade och inte fortsätter. Projekt som inte ens är svåra, exempelvis dusch i badkar. Vi har allt hemma men vi gör inget med det. Vi har två förråd som är fulla med grejer vi inte använt på två år, varför inte bara slänga skiten då? Varför spara det? Jonas har tidigare sagt att han vet vad han har där nere och det vi inte vet är mitt. Men jag är tveksam till att det är så. Men visst då är det väl min skit och jag kan slänga precis allt. 
Jonas kontrade allting med (alltså vi grälade inte, men han svarade ju hur tanken var när vi köpte huset) att vi behövde ju inte göra något med huset, vi skulle spara pengar och sen renovera det som behövdes först och så vidare. Det stämmer helt klart. Men det finns en detalj som inte stämmer. Nämligen att vi köpte huset som tre personer. Efter knappt två månader får jag veta att Jonas helt plötsligt vill ha barn. Något jag inte hade med i beräkningarna när vi köpte ett hus på tre våningar. Hade jag vetat att han ville ha barn hade jag sagt: vi kan inte bo på tre våningar. Två kommer vara jobbigt, tre kommer vara ett helvete. Vi behöver ha en lite större trädgård för att barnen ens ska kunna nyttja den. 
Ni som har barn ni vet vad jag menar. Varje kväll ska man tömma blöjhinken så det inte luktar, men som Jonas själv sa - jag ska inte ner i källaren mer så vi tömmer den imorgon. Ja men på morgonen får jag inte med mig både sopor och Gabriel ner så då får den vara till lunch och det går inte i några blöjor så hur tänkte han där? Bara en sådan sak liksom. Hade vi kollat på en enplansvilla, alternativt två plan, hade det varit betydligt enklare. Samma sak vad gäller att tvätta och städa och sådär på dagen. Jag kan inte göra så mycket, jag orkar inte bära med mig Gabriel i trapporna mer än det jag måste (när jag bär ner honom på morgonen och när jag lägger honom efter lunch) så jag kan inte tvätta eller något. Och när jag väl lagt honom, har jag oftast foglossning numera, måste ju böja mig ner efter matrester från Gabriel, att sätta i babymonitorn och sådana saker. Det frestar. 
I trädgården idag är det meningen att det ska finnas en studsmatta. Vi har även en pool. Den vill jag ha upp eftersom jag inte kommer kunna åka till Östanå denna sommar känns det som. Jag kommer inte kunna åka innan förlossningen och efteråt vet man ju inte. Kommer Mini vara en bebis som äter var tredje timme? Eller är det en bebis som vill äta ungefär hela tiden? Så man kan inte direkt planera några utflykter eller något, för man vet ju aldrig vad som händer. Så en pool med lite vatten i så Gabriel kan få plaska, ja Lucas med men han vill oftast inte. Han vill till östanå. Och självklart ska han få åka, men det får bli med mormor eller med Jonas, inte med mig. Men jag hade gärna sett att vi kunde fått rum med något mer, kanske en gungställning. Gabriel älskar att gunga och det hade varit smidigt exempelvis idag att sätta honom i en gunga på baksidan, när jag inte kan gå ordentligt. Men vi får inte rum med alla tre delarna. Och så länge vi har ett hål i staketet kommer det inte komma upp något alls ändå. 

Detta är sådana saker Jonas inte tänker på, eller inte ser. Det är ofta jag känner att han inte ser hela bilden. Att han bara ser här och nu. Självklart behöver man inte ha en gungställning på baksidan. Vi kan gå till lekparken. Det är inte det, men hade jag vetat så hade jag ifrågasatt hur han tänker. Är trädgården lagom stor? Tänk på att barn tar plats, ska de ha något och leka med ute osv. Självklart var jag tydligt med att jag ångrar inte våra barn, men jag önskar att jag vetat tidigare så man kunde tänkt in barnen i huset. Hade jag vetat hade jag dessutom sagt att jag vill renovera barnkammaren i så fall. Och då måste vi ju göra om Lucas rum också. För att det inte ska vara orättvist liksom. Men Jonas ville ju inte renovera barnkammaren, det kunde väl se ut som det gjorde men jag gav mig inte. Som sagt, han ser inte helheten alls. Han ser att det är vårt hus, men han ser inte att jag inte har känslan av att detta är vårt hem.

Så jag satt och grät floder, öste ur mig allt. Hur dåligt huset får mig att må, hur jag inte kan göra något och så vidare. Så det slutade med att han skickade iväg en förfrågan till lokala snickare om att de kommer hit och bygger staketet. Jag tror han skickade om bidén också till rörmokare istället. Så får vi betala för allting istället. Vi får ju ingen direkt hjälp av min familj, eller jo det får vi, men det tar tid. Mor och jag planerade ju för att staketet skulle byggas nu till helgen, men det verkar pappa inte veta om eftersom Tony frågade om ifall de kunde köra ner husvagnen till Öland och då kunde mor och far också stanna över helgen. Så det går inte planera ett enda skit med vår familj. Så nu har Jonas som sagt skickat in förfrågan och väntar på offerter för staketet. Sen är det bidén. Sen får vi vänta med andra projekt. Men då kom nästa problem som jag ser. Jag tjänar inga pengar. Inte bara nu när jag är mammledig. Men när jag jobbar också. Som jag sa till Jonas, jag går i trasiga trosor för jag har inte råd att köpa nya. Jag prioriterar barnen i allt. De ska ha mat och kläder först. Om jag lyckas amma Mini sen så kommer jag inte komma ur huset. Jag har inga amningskläder. För jag har inte råd att köpa kläder. Jag kommer inte kunna gå på stan och helt plötsligt behöva slänga fram en patte för att han ska få mat. Då måste jag klä av mig tröjan. Det vill jag inte. Så om vi hamnar i amningsvärlden så kommer jag vara instängd i ett hus som jag innerst inne hatar. Hur mycket har jag att se fram emot. Okej, nu ska ni inte tro att det är så illa, jag har pengar. Men jag väljer hellre att köpa grejer till barnen än till mig själv. Sen har jag ju andra utgifter - jag klippte mig denna månaden, det behövdes så jag prioriterade det framför kläder till mig själv. Jag har möjligheten att köpa trosor och tröjor, men jag får ångest när jag tänker att jag måste handla något till mig själv. Jonas däremot köpte en dator häromveckan för 20 000kr. Han förstår inte skillnaden. Jag fick pengar i födelsedagspresent. Jag behöver köpa kläder som jag nämnt, men jag behöver även köpa lite annat som är prio, vad ska jag välja? 

Jag vet inte om Jonas förstod något av allt jag sa. Om hur jag inte kan se hur vi ska kunna spara ihop pengar till renoveringar när vi lägger undan så pass lite pengar. Jonas är mer fokuserad på att spara till sig själv än till huset. Nu när alla priser ökar, vi ser ju matpriserna, så kommer jag snart inte kunna spara några pengar. Jag vill ju dra ner på massor men framför allt läsk och monster. Men Jonas vill inte. Jag har försökt få honom att förstå att det är bättre att han sodastreamar igen och bara köper vanlig läsk när det är extrapris eller till helgen eller något. Jag själv kör på sodastream jämt nu igen. Eller ja igår drack jag pepsi max lime för att han öppnade en. Men jag kunde lika gärna druckit sodastream med pepsi max. Eller utan, så länge det är bubblor typ. Vi (eller ja Jonas men jag betalar oftast) handlar läsk och monster för minst 200kr i veckan men oftast mer. Men Jonas kan inte ändra på sig, han har bestämt sig för att han ska dricka det här och då är det så. Att hans fru mår dåligt över det ser han inte för jag kan inte bidra med något annat. Men det ser han inte, trots att jag gör allt för att han ska förstå. Så himla tråkigt. 

Men som sagt, igår kväll, strax innan vi skulle lägga oss, bröt jag ihop och allt detta östes ur mig. Förhoppningsvis kanske han kan börja tänka till. Det är inte så lätt för mig. Jag får bara ut 80% av min lön och med tanke på hur dålig den är från början, blir det inte mycket pengar alls. Och snart går jag tillbaka till föräldrapeng, då blir det ännu mindre pengar i plånboken. Nu har vi fördelen att vi inte behöver handla in något nytt till Mini, eller jo en säng och en matstol så småningom, men vi har kläder, babysitter, babynest och allt sådant redan så det blir inga stora utgifter nu i början. Men när jag börjar jobba igen? Ja jag har redan ångest. Det finns två scenarion:
1. Jag inväntar att Jonas ska komma hem från jobbet, ca 06.40 och sen tar jag bilen och lämnar barnen och beger mig till jobbet. Jag börjar jobba ca 7.30 (börjar egentligen 05.54). Jag ska alltså gå ner i tid till ungefär 80%. Då kommer jag tjäna ungefär det jag får idag, men vi kommer ha mer utgifter i form av barnomsorg samt att vi behöver tanka mer.
2. Vi införskaffar en bil till. Jag lämnar barnen på förskola vid 06.00 och börjar jobba ungefär 06:30. Jag tjänar med andra ord en timme mer på detta sätt, men vi har en bil till som både kostar skatt och behöver en försäkring. 
Vilket är bäst? Vad gör man? Hur ska jag kunna lägga undan mer när jag inte kommer kunna tjäna mer, utan faktiskt bli av med mer cash? Förstår ni min ångest? Jonas verkar inte göra det och det är så tröttsamt.

Men jag är glad att jag bröt ihop. Detta behövdes tas upp. Förstår han fortfarande inte så får vi se vad som händer. Men nu vet han hur jag känner, vad jag tycker, och hur jag mår. Eller ja han vet, men jag tror inte han förstår. 

Hur hade ni gjort i min situation?