Fullspäckad lördag

Igår lördag var en hektisk dag. Det var äntligen dags att ta med mina föräldrar på en heldag här hemma i Vetlanda. Far min fyllde ju 70 i februari, men just då gick mor och väntade på svar på ett covid-test så det blev inget firande då. När vi ungefär en månad senare firade, överlämnade vi en present med några öl, nötter och snacks samt åtta biljetter till årets Revy. Jag har inte gått på revyn på säkert 20 år, min bror har varit på de senaste eftersom de får biljetter till företaget som tack för sponsring. Så vi hade som sagt köpt biljetter och sen bokat bord på Nöjet, det nya namnet på vår bowlinghall som har byggt ut till ett stort uteställe. Kvällen vi valt var det dessutom dags för Wheelers Cruising. Vet inte hur detta drog igång men det har alltid funnits enligt mig (förutom under pandemin). Massa amerikanare rullar på gatorna. Det börjar med poliseskort och sen rullar de en bestämd rutt genom stan i tre timmar. 

Jag har pratat med mor om denna dag flera gånger. Jag har ju en trasig häl och pappa har ett trasig knä. Hur ska vi ta oss mellan revyn och Nöjet? Det är nära, tar ungefär 10 minuter att gå. Jag och Jonas tog våra cyklar men hur skulle mor och far göra? Jag vill ju inte att pappa ska få ont i knäet under kvällen, det är så tråkigt att ha ont och bli påverkad av det när man har en kul kväll. Så vi har dividerat om att pappa kan ta Jonas's cykel om det skulle krångla. Eller kanske är det så att mina syskon också ska cykla? Då kanske mor och far ska ta med sina cyklar in? Tankarna har varit många. 

I början av veckan hörde Nöjet av sig till min syster som bokat bord. Nu ska det bara serveras buffé hela dagen då det är fullbokat och smidigare så. Vi sa inte nej utan gick med på de. Men då började jag fundera på massor av saker. Vi hade bokat bord kl 17.30. Vid buffé kan man ju i princip börja äta på en gång, så länge det finns tillräckligt av all mat. De fyller ju på hela tiden menar jag. Men detta gör ju att matdelen kommer gå betydligt fortare än planerat. Jag sitter inte ens en timme när det är buffé. Vi hade bett Julia vara barnvakt och hon skulle komma vid 18.30-19.00. Var det ens lönt? När vi planerade allt detta så tänkte ju vi att man ska beställa mat. Först ska man vela i 10-15 minuter, sen ska åtta maträtter tillredas så de är färdiga samtidigt så då tar det minst 20 minuter till. Sen ska vi äta. Och då är det snällt räknat. Tidigare på bowlingen har det alltid tagit lång tid att få maten, så det hade säkert tagit det dubbla egentligen. Men enligt syrran kunde vi inte tänka så. Eller ja hon fattade ju vad jag menade, men det kan ju vara att just när vi kommer håller de på att fylla på salladen eller köttet, och därför kan vi inte räkna med att det kommer gå fortare, och det är ju helt sant. Så Julia skulle komma 18.30 för att byta av Emelie som var med Gabriel. Jag fick också veta att jag planerar för mycket. Jaha? Vaddå planerar för mycket? Jag ville se till att vi skulle ha lösningar, ifall vi gjorde något helt annat. Pappa med sitt knä skulle exempelvis inte orka gå och kolla på bilar hela kvällen, vad skulle vi göra istället? Mitt förslag var att komma hem till oss efteråt, då kan vi fortfarande se bilar, men sitta inomhus och ha de gött. Men nej jag planerade på tok för mycket, så jag fick nog. Blir så trött på att man tänker på att vad som helst kan hända. Så jag struntade i att gå till systemet och köpa whisky och någon god rom. Tänkte att det kan ju vara bra att ha hemma, ifall någon ville sitta och smutta lite och värma sig. Jag stressade inte med städningen eller något, bara lät allting vara för jag blir så irriterad.

Men vad händer? Jo när jag och Jonas handlar hem det sista på lördagen till Gabriel, då ringer min bror. "Tja vad ska vi göra innan vi går till revyn?" Vad menar han tänkte jag. Han ringde mig ungefär vid 11.30 och revyn började 15.00. Och då var min bror inte ens hemma än. Nej men nu skulle vi helt plötsligt planera in att vi ska träffas innan, ta en öl (inte jag) ihop och sen gemensamt ta oss bort till Withala där revyn visades. Skulle alla komma till oss eller skulle alla komma till min bror? Jag tänkte bara "vad var det jag sa" men låtsades som ingenting, för jag planerar ju för mycket. Senare ringde mor (eller om jag ringde henne) och vi diskuterade samma grejer men jag sa till henne som jag sagt innan - jag bryr mig inte, jag fick ju inte planera något. Men vi kommer troligtvis vara hemma eftersom Emelie kommer. 

När vi ätit lunch och lagt Gabriel och fixat, skrev jag bara till min bror att vi hinner inte sticka iväg innan för Emelie kommer och behöver veta en hel del till kvällen. Så vi skulle vara hemma tills det var dags att bege sig. Så medan jag står och fixar mig får Jonas åka och hämta mina föräldrar, och sen drar det igång. Tony skickar meddelanden om ifall det finns öl/vin hemma till mor och far. Mor ringer och härjar om att Tony säger att det är bättre att dom kommer till honom. Jag svarar bara "jag skiter i vart ni tar vägen, jag har sagt att vi går ingenstans innan för vi hinner inte". Mammas kontring var att det var ju synd om oss, hade vi planerat att de skulle komma nu? Jag blev mer och mer irriterad och fortsatte med samma svar: jag bryr mig inte. När hon efter att ha tjatat om samma sak tre eller fyra gånger får jag äntligen lägga på, skrattar för mig själv och skiter i dom. Det tar två sekunder så skriver hon att dom kommer till oss. 

När alla väl samlats så haglar gliringarna. Tony tyckte det var dåligt av oss systrar som inte planerat något, det är ju vi brudar som ska göra det. Ida tittar på mig och skakar på huvudet och jag kontrar med att jag fick ju inte planera något. Bra start på trevligheterna. Det roliga är att Tony sa det på skämt, medan jag menade fullt allvar. Men som sagt, jag struntade i vilket. Insåg bara vilket kaos det är när familjen ska samlas. 

Till slut var det dags. Alla andra hade ordnat skjuts från oss till Withala så Jonas och jag cyklade iväg själva. Fick en gliring av Tony när vi kom fram. Jag flåsade så mycket. Jag är ju höggravid om du inte visste det var mitt enda svar. Orkar inte bry mig om att vara trevlig längre för dom går mig verkligen på nerverna. 

Revyn var inte direkt bra, men den hade sina höjdpunkter. På grund av panedemin och grejer är det många som hoppat av så idag är det bara fyra stycken i ensemblen, fyra i orkestern och två scenarbetare. Men för att vara så få personer, var de duktiga. Vissa nummer förstod jag inte alls, andra nummer var hysteriska. Vissa nummer försökte de för mycket i så det blev krystat, i andra nummer var det så naturligt så det blev fantastiskt. Hur som helst, det var bra, men det fanns helt klart plats för förbättringar. Men så är det ju alltid, och allt kan inte passa alla, så enkelt är det. 

Vi gick ner till Nöjet och får två nya direktiv. Vi får välja mellan att sitta på nya uteplatsen eller inne vid vårt bord. Nästa är att jo man kan fortfarande välja från menyn, men de rekommenderar buffén. Vi valde att sitta ute (något jag och syrran diskuterat och kommit fram till att de stökiga kommer vara där så vi behöver ju inte sitta ute) och att äta från buffén. Jag kan ju inte sitta i vanliga utemöbler eftersom jag är så stor om rumpan. Kommer inte rätt i stolen, plus att de alltid lutar lite och det är ingen bra position för mig och min gravidmage så det blev att byta stol och grejer innan jag var nöjd. Maten var god men de hade nog beställt hem för mycket potatis för det var potatis i allt kändes det som. Nej men de hade potatissallad, grönsallad med potatis, grönsallad med soltorkade tomater och potatis. Hemmagjord potatissallad. Potatis, potatis, potatis. För min del räckte det med den varma potatisen och sen lite potatissallad, men nix, mer potatis. Så det var ett minus. Dessutom var ju Ida rolig. Kommer ni ihåg tidigare i inlägget att jag skrev om att jag inte visste om Julia behövde komma? Och att det var bättre att hon kom och så löste det sig sen. Well, innan vi ens hunnit sätta oss ner frågar Ida "Julia undrar när du kommer hem". Jaha? Jag behövde ju för några dagar sen inte bry mig. Nej just de, jag ska bry mig men inte planera. Jag kokade inombords och tänkte för mig själv att jag äter och sen drar jag. Jag pallar inte denna jäkla familj längre. 

Eftersom jag inte kan äta hur jag vill längre då någon tagit över min kropp, valde jag att vänta med att ta om. Ville se så jag inte blev proppmätt några minuter efter jag ätit klart. Men jag väntade för länge. Det kom ett stort sällskap, typ en förening eller något sådant, och dom skulle också äta buffé så det var ju inte lönt att försöka hämta mat. Dom var kanske 50 personer så hur skulle jag komma mellan? Och med så många på en gång så kommer maten garanterat ta slut, så jag fick gå hem hungrig. Vi satt kvar ute ett tag till. Men så hände det jag visste skulle hända. Ett helt grabbgäng på 10-15 personer som inte brydde sig ett skvatt om oss andra som redan satt där. De tog över direkt. Inget fel med det, de var ju glada för att få komma ut. Men jag sitter där och skrattar inombords. Till slut går vi in eftersom det börjar bli kyligt. Jag och Jonas stannar kanske en halvtimme innan jag ger upp. Nu är jag trött i kroppen och hungrig och törstig. Ja jag kunde hämtat mer mat om jag velat och det var ju bara att beställa mer dricka. Men hur kul är det att sitta med ett sällskap som i princip glömmer bort att man är med? Och att köpa massa läsk som är svindyr säger jag nej till. Så vi cyklade hem. 

"Va är ni redan hemma?" frågar Julia. Självklart. Hon hade ju kommit hem till oss knappt en timme tidigare. Jag visste ju att det skulle bli så här. Som tur var hade Emelie tagit med både Gabriel, Julia och Filip ut. Så när vi kom hem var vi ensamma. Äntligen kunde jag börja gråta. Jag var så psykiskt (och fysiskt) trött nu att jag visste inte hur jag skulle orka med något mer. 

Jag fick alltså inte fundera på hur alla skulle ta sig till revyn för då planerar jag. Så istället för att faktiskt prata om det, blev det bara stress inför revyn.
När jag ifrågasatte om Julia ens behövde komma och vara barnvakt, fick jag inte tänka så heller. Ändå ifrågasätter Ida innan vi ens börjat äta, när jag ska åka hem för Julia vill veta.
Eftersom alla lämnat grejer här fick jag heller inte gå och lägga mig när jag ville utan vara vaken, de kunde ju kanske komma sen. Vilket de gjorde två timmar senare. De kommer, dricker mer vin och öl och glömmer bort att jag och Jonas ens existerar när de pratar med varandra. När de väl kommer underfund med att de är hos oss, ja då ska de kommentera hur vi ska lösa livet nu när barn nummer tre kommer. Ska Jonas fortsätta jobba natt? Funkar det? Vem hjälper mig på dagen då om Mini hållit mig vaken på natten och sen ska jag vara vaken med Gabriel? Ja men Jonas måste ju få sova med någon gång eftersom han jobbar (japp detta var en manlig kommentar) Jag blev så förvånad över dessa kommentarer och jag fick ingen chans att besvara. Men jag vet hur vi ska göra. Jonas jobbar på natten, om Mini krånglar nattetid, får han sova bredvid Jonas dagtid medan jag är med Gabriel. Och kör det ihop sig ännu mer, får Jonas sova senare på dagen istället. Hur löste dom det själva? De var säkert bara nyfikna, men negativa och komma med sina egna kommentarer är de duktigare på.

Jag gick och la mig. Grät en skvätt igen och somnade till slut.