Nackdelen med Jonas nya arbetstider

 Jaha då har det gått ett par dagar och livet har verkligen förändrats.

I måndags började Jonas jobba eftermiddag. I hela vårt gemensamma liv har han jobbat ständig natt. Jag har både hatat och älskat det. Det var underbart att han jobbade natt när Gabriel kom. Och sen även när Mikael kom. Då kommer han hem innan alla barnen vaknat och så kan han hjälpa till så Lucas kommer iväg till skolan i tid. Det har varit så himla bra. Samma vad gäller kvällen - han är hemma och hjälper till att lägga barnen och sen ett par timmar senare åker han till jobbet.

Nu har han som sagt börjat jobba eftermiddag och åker redan vid 12.40. Detta ställer till hela vårt liv. Ni som läst mina tidigare inlägg vet lite att det ändå har fungerat men nu när hela veckan gått kan jag berätta mer. 
Det började med att allting faktiskt fungerade riktigt bra. Inga problem. Jag kom upp på morgonen, fixade med barnen så Lucas kom till skolan och smågrabbarna fick frukost. Jag fick i mig min frukost och jag fick i mig kaffe. Sen kom vi iväg på en promenad. Tanken var, och jag kom dit också, att gå till "små och stora" här i Vetlanda. Det är kyrkans variant av öppen förskola. Detta har jag redan berättat om så jag fortsätter att berätta att jag löste måndagen och jag löste tisdagen. På onsdagen var det heller inga problem mer än att jag istället för komma ut på en promenad, åkte och handlade. Nu började jag dock bli på lite sämre humör. Jag kände att jag gör allt - fixar barnen på morgonen, aktiverar dom, gör lunch till oss fyra som är hemma, och sen hela eftermiddagen med aktivering och matlagning, för att senare lägga barnen och städa upp kring dom och allt annat såsom städa undan efter middag och kvällsmat, diska och gå med sopor. Allt detta gör ju alla, så det är inte det som är jobbigt. Det som gör att det blir jobbigt är att jag nu har allt detta ansvar, och jag får aldrig sätta mig ner. Först sover Mikael i vagnen när vi promenerar. Han brukar sova tills vi ätit lunch och sen lagt Gabriel. Då har han en tendens att vakna. Sen är han vaken den stunden Gabriel sover och när Gabriel sen vaknar, ja då ska Mikael somna igen. Så jag får ingen vila och jag är låst i vårt hus från ungefär lunch och framåt. Efter det har jag ingen möjlighet att lämna huset, om jag inte har barnvakt. Det är knappt att jag kan gå ut med barnen igen på en promenad. Så jag känner mig fruktansvärt låst. 

Onsdagen som sagt, på förmiddagen tog jag med båda barnen och kastade glas och metall på en återvinning, jag fick faktiskt åka till två eftersom det var så fullt på den vi bor nära. Efter det åkte jag till maxi och pantade och sen gick jag äntligen in och handlade. Eftersom jag har aktiviteter på måndagar och tisdagar, vill jag väldigt gärna handla först på onsdagen så vi kommer planera det så nu, i alla fall veckan Jonas jobbar eftermiddag. När jag kom hem var jag helt slut. Det är jobbigt att göra så mycket ensam, visst hade jag kunnat be Jonas om hjälp, men jag sa åt honom kvällen innan att jag ville ha hjälp på morgonen, jag tycker att det räcker. Så jag kom hem och sen var det dags att börja laga mat. Och sen var jag fast i huset och jag var så trött, troligtvis för att vi inte hade tagit någon promenad. Och nu kommer det jobbiga, jag vill vara den som handlar eftersom jag vet vad det är vi behöver handla och har lite mer koll på om vi behöver det just nu eller senare, men jag hinner inte både handla och ta en promenad med grabbarna. Jag prioriterar ju promenader alla dagar i veckan för att jag vill gå ner i vikt och få en bättre känsla i mig själv, men hur ska jag hinna när det är så mycket?

Så på onsdagen var jag tjurig mot Jonas och bara allmänt trött. Jag hade dessutom gett honom en riktigt sur blick på tisdagskvällen när han minsann tyckte det var smart att vara vaken nattetid. Jag visste ju att detta var en dålig idé eftersom Mikael vaknar ibland och Jonas behöver ju sin sömn när han jobbar. Så vi la oss faktiskt tjuriga, något jag verkligen inte tycker om.

Torsdagen kom och Jonas ville inte följa med till "små och stora" i Bäckseda. Då åkte inte jag heller för jag blev irriterad. Varför ska bara jag vara den som bryr mig om att barnen aktiveras och utvecklas? Varför vill Jonas inte vara med barnen den korta tiden han är hemma? Jag var så sur och så ledsen. Och trött. Jag kom helt enkelt inte ut. Jag orkade och tappade all inspiration när han inte ville vara med. Så jag var helt förbi hela torsdagen.

Så det har varit mycket irritation denna första vecka. Både Jonas och jag måste anpassa oss till en ny vardag. Han måste förstå att jag behöver få komma ut, få röra på mig och vara aktiv, och jag förstår inte hur han kan tycka att det är viktigt att hålla på med en video nu när barnen är små och tiden inte alltid finns, framför allt när han jobbar som han gör. 

Så en hel del måste vi jobba på, och jag har varit både ledsen och upprörd denna vecka. Jag fasar faktiskt för vad kommande vecka ska ge oss när han jobbar förmiddag - jag har alla tre barnen själv hela förmiddagen, inklusive morgonen. Och Lucas har verkligen blivit jobbig med att få upp i tid och få i mat, han ska bara gnälla, tjafsa och vara kaxig. Men det är ju inte bara hans diagnoser, han börjar ju närma sig tonåren och allt vad det innebär. 

Så summan av kardemumman är att vi träffas knappt och den korta tiden vi träffas hinner vi inte göra något eftersom jag vill ut och gå och vara med barnen, han vill sitta vid datorn.