Denna vecka har varit så tragisk, samtidigt som livet måste fortsätta.
Ni som är från Vetlanda, och ni som följt det här i alla tidningar, vet att det i onsdags blev bekräftat att Tove, 21 år, blev funnen död. En sådan tragisk händelse.
För er som missat detta helt så drar jag en snabb sammanfattning, samtidigt vill jag skriva det här för att minnas själv.
Tove var på Nöjet för 2,5 vecka sen. Där träffade hon två kvinnor som hon tidigare varit vän med men inte dragit jämt med det senaste året. Trots detta följer hon med dom hem till den ena av dessa kvinnor. Hon hör av sig till sin pojkvän om var hon är och sen är det tyst. Hon försvinner. Familjen anmäler henne försvunnen och det tar inte många timmar innan första söket med Missing people drar igång.
De två kvinnorna häktas för människorov på torsdagen efter Tove försvunnit. Missing people har letat. Polisen har sökt. Hemvärnet har letat. De har tömt en damm och fått hjälp att söka med deras specialutrustning. I onsdags, bara timmar efter de båda kvinnorna omhäktats, finner de Tove i skogen utanför Vetlanda.
Under dessa veckor har mina känslor varit upp och ner. Ilsken. Orolig. Ledsen. Förfärad. Jag känner inte Tove, men jag känner folk som känner henne. Det blir ju så här i en liten stad.
När beskedet kom grät jag en tår. Idag tände vi ljus för henne och jag höll tillbak tårarna. Det här har berör så djupt! Hur kunde de hända? Hur kan de två kvinnorna som är häktade och troligtvis dom som gjort de, hur kunde de döda Tove?
Jag tänker på Toves familj, vänner och släkt. Men konstigt nog tänker jag på familjerna till de båda häktade kvinnorna. Hur mår dom? Hur ska de ta sig vidare efter att deras flickor blivit anhållna misstänkta för människorov men som troligtvis kommer ändras till något värre? Jag misstänker ju inte att dom uppfostrar sina barn till mördare. Men hur mår dom? Vetlanda är en liten stad, jag känner en som känner en som bor granne med familjen. Det är en tryckt och konstig stämning i området nu. Hur ska familjen kunna bo kvar? Och med tanke på allt hat som finns mot dessa två kvinnor just nu, kommer familjerna ens kunna visa sig ute?
Hur som helst, jag lider med familjen som blir lämnad utan sin dotter. Jag lider med familjerna som får utstå har för vad deras döttrar är misstänkta för. Det är en sorgens tid här i Vetlanda, många är ledsna och oroliga.
Det märkliga är att livet ska gå vidare. Under dessa 2,5 veckor har jag grubblat på Tove. Var finns hon? Jag har varit och kastat glas i containern och så blivit helt kall. Kastar jag burkar på henne nu? Och nästan börjat gråta för att jag återvinner. En annan dag när jag cyklade förbi samma containrar, var bolaget där och tömde dom. Jag blev alldeles kall, ville springa fram till chauffören och säga stopp, har polisen gett sitt godkännande? De gånger jag gått med barnvagnen har jag kollat extra nog i kanterna av stigen, men aldrig sett något. Och nu är hon funnen och nu ska vi bara fortsätta? Så märkligt.
Jag fortsatte idag. Tog mig till gymmet och hade med grabbarna. Troligtvis sista mamma-barnträningen för min del. Ett jättebra koncept, men det är så mycket jobb för mig. Först ska jag få med båda barnen till bilen. Efter de ska bobin på gymmet, plocka fram redskap och genomföra passet. Mikael ligger där jag lägger honom medan Gabriel går runt. Han är nära mig vilket känns bra, samtidigt som jag inte kan göra alla övningar för att han ”går i vägen,” sen ska man packa ihop och ta sig hem. Det är mer arbete för något som jag inte kan utföra helt. Då är det ju bättre jag tar en promenad ute i det fantastiska vädret.
Kommentarer
Skicka en kommentar