Delar jag med mig för mycket?

 Jag har inte skrivit så mycket de sista dagarna för jag funderar på om jag delar med mig för mycket? Eller ska man vara filterfri i en blogg? Berätta om allt som händer? Tankar? Känslor? 

Detta är ett nattinlägg för jag kan helt enkelt inte somna. Det finns en ganska uppenbar anledning till detta - Lucas har i helgen varit hos sin biologiska pappa. Jag skyller absolut inte detta på hans far, att jag inte somnar är på grund av mina känslor efter det ständigt återkommande utbrottet Lucas får när han kommer hem. 

Jag har berättat om detta tidigare - men Lucas är alltid extra irriterad och elak när han kommer hem från sin biologiska pappa. Han visar mindre respekt och mindre hänsyn kring andra. Vi vet inte varför de blir så här, jag antar att det är en reaktion efter att varit själv en hel helg utan syskon. Men han var sådan här även innan Gabriel föddes så det bottnar nog i något annat. 

Hur som helst, i söndags brakade det loss i vanlig ordning. Lucas spelade tv-spel och skrek/skrattade för kung och fosterland. Jag försöker få kontakt med honom men ingen reaktion. Till slut stänger jag av hans konsol. Självklart blir de irritation och jag är både dum i huvudet och värdelös. Jag förklarar än en gång reglerna vi gemensamt kom överens om och att det inte är något att diskutera. Men han sätter igång. Han har ju roligt och han måste ju få skratta. Absolut, men han behöver kanske inte skratta så vi hör honom två våningar ner? Nej men då är vi dumma som inte fattar att han måste få skratta. Än en gång förklarar jag att han inte behöver skratta så högt. För tredje gången är jag dum i huvudet för han kan ju inte skratta på något annat sätt, då blir han hes. Spännande, jag har aldrig hört Lucas hes. Och så fortsätter han. Till slut ger han upp, jag är dum i huvudet och han går och lägger sig. 

Natten till måndag sover jag dåligt. Men det är visst en vana nu när han kommer hem från sin pappa. Jag kan inte sova för jag är så uppstressad och uppretad av att Lucas rent ut sagt tigger om att att bli av med konsolen. Men på måndagen var det annorlunda. Denna dag skulle vi till Bup. Vi kom dit och jag berättade precis allting - hur han beter sig mot oss och hans inställning. Hur han påstår att vi ljuger och att vi tjatar. Hur elaka vi är som inte låter honom spela hela nätterna. Berättade att han säger att han ”kan dö” eftersom vi tar xboxen när vi inte orkar mer. Att konsekvensen av hans beteende är något han själv kan påverka men nej, det går ju inte för han är ju trög och dum i huvudet. Allt det berättar jag och han säger även saker själv. Nästan stolt över hur trotsig han är. 

Precis som vi, tycker kuratorn att den allra största boven i dramat är ”kompisarna” och onlinespel. Lucas beskriver själv hur tråkiga kompisarna är, men han kan inte sluta spela med dom för då blir dom förbannade. Vad är det för vänner? Hans klasskamrater. Men det är så här klimatet är mellan vänner nuförtiden. Det hotas och tjafsas. Med onlinespel menar jag såklart fortnite. 

Lucas är expert på att starta en match precis innan det är för sent för att hinna ner till middagen. Och det är han stolt över. Samma sak kvällstid. De sätter igång ett spelmode som gör att de kanske har en pågående match i 40 minuter, när han vet att hans konsol stänger av själv om 30 minuter. Och i hans värld är det ju självklart att han ska få mer skärmtid när dom spelar. 

Så återigen, jag sover inte på grund av Lucas beteende. Bup gav tipset och utmaningen att han ska spela spel som inte är online, vi har flera på lager men Lucas kommentar är att kompisarna retar honom då. Märkligt hur kompisarna retas för att man inte spelar tv-spel. Märklig värld vi lever i. Men en natt med dålig sömn och sen en förmiddag på bup och efter det två barn som inte sover samtidigt, ja då blir denna mamma slut, trött och orkeslös. Jonas fick komma ner och jag gick upp och la mig. Och tack vare detta så kan jag nu inte sova inatt. Så en natt är vad som krävs för att jag ska krascha. En natt för att förstöra alla bra rutiner vi kommit in i. En natt efter en kväll med Lucas som gapar och skriker. 

Att ha barn med NPF är fasiken inte roligt. Det är rent ut sagt ett helvete. Att ha ett barn som inte tål någon kritik, inte kan ta en enda konsekvens eller inte förstår att världen inte roterar runt honom, det är inte lätt. 

Jag har sett att ett ställe söker nya anställda, vet inte hur stor tjänst eller något men funderar på att söka. Men jag är på riktigt livrädd. Hur ska jag kunna jobba när vi har (ursäkta språket) en egoistisk jäkla snorunge hemma? En unge som bara tänker på sig själv och sina behov. En unge som inte ser att hans ena bror är rädd får honom? Hur ska jag kunna lämna Jonas hemma med alla tre grabbarna när en av dem inte bryr sig ett skit om någon annan? 

Bup frågade idag om han slåss. Jag sa nej han slåss inte, men när han är riktigt förbannad så blir han fysisk. Att han knuffade mig när jag var gravid med Gabriel och att han stått och skakat grinden i hallen så den lossnat en del från väggen. Hur ska jag kunna lämna honom tillsammans med två så små bröder och bara en vuxen som ska hinna med all tre? 

Jag är livrädd för framtiden…