Det som hände förra veckan...

 Förra veckan blev verkligen kaos. Det är därför jag inte uppdaterat här. Jag har knappt uppdaterat mina sociala medier alls, någon story här eller där. Men i övrigt har jag inte kunnat bry mig. Varför?

Mitt hjärta går verkligen i tusen bitar. Lucas mår så dåligt och det går ut över oss andra i form av ren och skär ilska. Och i tisdags gick det verkligen till överstyr. 

Det började redan på måndagen då det var studiedag för Lucas. Jag hatar verkligen dessa lediga dagar, för han blir så ur gängorna och det var inget undantag denna gång. Han fick lite sovmorgon men inte för lång. Han fixar inte det och han blir vansinnig att vi väcker honom. Då väntade jag ändå till 8.30. Sen gick dagen. Det var inte mycket som hände, han satt och spelade i vanlig ordning och det får han. Men han börjar ju skrika. När jag lagt Gabriel efter lunchen var jag så trött på gapandet. Då hade han varit igång i 3-4 timmar. Sa åt honom att nu får du lugna ner dig eller sluta spela. "Jag får spela hur mycket jag vill har du sagt" var hans kommentar och jag kontrade med att "absolut men då skulle du inte skrika och det har ju gjort nu sen du började". Men han slutade ju inte utan fortsatte och vi har en deal att jag stänger av hans Xbox med telefonen och jag säger inte till, för jag har ju varnat honom. Ja då tjurar han såklart ihop för det. 

Senare på kvällen så var han på sitt skytte och efter det började han bygga med kulbanan och jag gick in för att vara med honom. Då hade han lugnat ner sig och allt var frid och fröjd. Jag var chockad över ratt han var så lugn och att vi kunde umgås. 

På tisdagen sen kom allting. Det var som att han hade samlat på sig allt under sömnen. Det tog honom 40 minuter att få mig att gråta helt hysteriskt, få Jonas att komma ner och fråga vad fan de va som hände och att få Gabriel rädd och osäker. Och mig att senare ringa socialen för att få hjälp.

Jag gjorde gröt till Lucas och Gabriel. Medan vi satt där började Lucas trigga mig. Ställa frågor som är syftade till att göra mig förbannad. Ni vet sådana där frågor som bara irriterar. Jag sa åt honom att sluta för jag kommer bara bli irriterad. Men icke. Han skulle fortsätta. Det var som att han verkligen ville att jag skulle bli förbannad. Till slut var jag bara förbannad för han fortsatte trots att jag sa åt honom. När jag sa att han inte har något Xbox resten av dagen tog det skruv och han slutade men då hade han suttit och gjort allt för att irritera mig i 20 minuter så jag sa att han får skylla sig själv. Efter det såg han rött. Jag var ju världens sämsta mamma och dum i huvudet. Han skulle dö för jag var dum och allt vad han nu sa. Jag sa åt honom att sluta skrika eftersom Jonas lagt sig och Gabriel satt oroligt i sin matstol. Men han lyssnade inte, för nu hade han nått sin topp. Så för att få honom att avreagera sig i ett stängt rum tog jag honom i nacken, varken hårt eller något, för att fösa in honom i sitt rum. Han vänder sig om helt svart i blicken och skriker att jag håller på och strypa honom och han börjar boxa åt mig. Så han skulle gå och aldrig komma tillbaka mer. Jag går och sätter mig i köket och bara tittar på Gabriel som är så rädd. Lucas går ner och Jonas dyker upp. Han undrar vad som händer och släpper ner Gabriel och sen brister jag ut i hysterisk gråt. Så totalt knäckt och förstörd av hela denna morgon. Jag kan knappt andas för jag är så hysterisk och Jonas står bara och gnuggar min axel för att finnas. Till slut får jag fram att han måste kolla vad Lucas gör. Och att Lucas sätter inte sin fot här mer, han är inte välkommen att bo här längre för han kan inte respektera resten av familjen. Allt detta hör Lucas och sen går han till skolan. 

Jag skriver ett meddelande till assistenten om vad som hänt och att jag ska kontakta socialen så de får fixa något annat boende till Lucas. Och sen kan jag fokusera på Gabriel som är så ledsen och orolig bredvid mig. Resten av dagen brister jag ut i gråt titt som tätt och Gabriel är där och tittar oroligt på mig. Varje gång kramade han om mig och jag grät mer. Innan lunch ringde socialen mig eftersom jag bett dom ringa upp då jag ringde innan de hade telefontid. Jag berättade allt - hur Lucas irriterar mig, hur han skriker när han spelar, hur han skrämmer framför allt Gabriel med sina utbrott. Vidare hurdan han är i skolan och hur han är hemma hos mina föräldrar. Jag berättar att BUP vet om situationen då vi var där en vecka tidigare men de kom med svaret "en uppföljning i vår". LSS vet också om allting och hon skulle se vad som kunde samordnas, men det var ju över en månad jag kontaktade henne och har inte hört något. Berättade att situationen är ohållbar och hur lite jag än vill de, måste Lucas bort från vårt hus. Han skrämmer sina syskon, han skrämmer mig och han skiter fullständigt i vad vi har kommit överens om, om vad han gör som ger konsekvenser och så vidare. Hennes svar? Detta var inte en akut situation och hon skulle skynda på ärendet till utredarna.

Nu sitter vi här en vecka senare, jag har fortfarande inte hört något från socialen och Lucas bor för stunden hos mina föräldrar. Jag själv har under veckan som gått haft fruktansvärd ångest och oro. Hur kunde jag bli så arg så jag tog nackgrepp på Lucas? Varför låter jag honom tjafsa så enormt? För att sen i nästa sekund bli förbaskad på honom eftersom han förstör så enormt mycket för sig själv. För det är i det långa loppet han som förlorar på allting. Det han inte förstår är att om det blir verklighet av att inte bo hos oss längre, så kommer han inte få vara hos mormor och morfar. De kommer inte orka hur länge som helst de heller. Och då är det inte säkert att det finns en familj här, det kan ju bli en utanför kommunen. Det måste han förstå. Men det gör han inte. 

Så nu idag har mormor pratat med honom om allt detta. Och han vill ju absolut inte bo utanför kommunen. Det går ju inte. Men som mormor sa - när du gör som du gör så är så det kan bli i framtiden. Hon frågade om varför han gör som han gör, vi har ju en överenskommelse. Och han håller med, det är han som gör fel men han vet inte vad han ska göra. Sen menar han att vi tjatar, men det gör vi inte. Vissa dagar får vi inte ens titta på honom förrän han sätter igång med att vi ska sluta. Då har vi alltså inte ens öppnat munnen. 

Så här har vi det dag ut och dag in. Värre blir det vid lov och helger. Vad vi än säger och vad vi än gör så är det fortfarande vi som gör fel, inte han. Vi är tråkiga som aldrig gör något med honom. Och med något så menar han att vi ska spela fortnite. Nu är det ju omöjligt med tanke på smågrabbarna och han vet det, men eftersom vi då väljer dom före honom, är vi dumma. Han vet att vi inte kan lämna dom åt sig själva, men han ser ändå inte att vi inte väljer dom före honom, vi tar hand om dom. Det är ju skillnad, men det förstår han inte. Jag vet inte hur många gånger jag frågat honom om vi ska spela något men då vill han inte. Sen kan han komma två timmar senare och säga att han vill spela. Men då kan jag inte för då har Jonas åkt eller så är smågrabbarna vakna eller vad som helst. Något som gör att jag inte kan helt enkelt. Då är det återigen jag som är den elaka eftersom jag aldrig vill göra något. Märk då att jag för två timmar sen ändå använt mig av orden "det är nu vi ska göra något för nu är Jonas med smågrabbarna" eller något sådant. Men ändå vill han inte och så är det mitt fel senare att vi aldrig gör något. Ibland är det som att han väntar tills jag är upptagen. Då passar han på att fråga och sen är det jag som är den elaka. Precis som han vill att det ska vara såhär. 

Hur som helst, detta låter kanske löjligt, elakt och som ett tonårsbråk. Men tänk er att varje morgon tjafsa om att gå upp, tjafsa om mediciner, tjafsa om skolan. Sen att tjafsa om tider, varför ska man komma i tid till skolan osv osv. Varför man ska klä på sig innan man sätter sig med mobilen och så vidare. Sen blir det eftermiddag och då ska det tjafsas om att man skriker och gapar, att man ska äta, att man måste plocka upp jackan, att det är bättre att den alltid hamnar på samma ställe för annars vet man inte var den är. Vidare till middagen och kvällen, tjata om att ens komma till bordet, tjata om att sluta skrika, tjata om kvällsmedicin, tjata tjata och tjata. Det är det enda vi gör. Man ska ju inte tjata men vi har ju valt när vi ska tjata. Vi har satt upp regler om vi ska kalla det så - frukost och kläder innan han får ha telefonen. Detta är inget vi behöver tjata om, telefonen startar inte förrän kl 7.30 och jag kan ändra tiden om han inte är färdig. Men eftersom han många gånger är sugen på att sätta igång något, ja då blir det ju att vi måste tjata för att han ska bli färdig. Samma visa med skrikandet vid tv-spel. Jag sa att vi tar bort alla begränsningar (förutom när spelet stängs av på kvällarna) OM han slutar skrika och gapa. Han får två chanser - först säger vi till en gång och nästa gång stänger jag av konsolen från min telefon. Han sa absolut och tack så mycket. Det höll ungefär två veckor och sen har det kraschat. Vi har också bestämt att de dagar han har gympa i skolan ska han duscha, och det accepterar han och han gör det när vi säger till. Men det är ofta att vi måste säga - tänk på att du ska duscha idag också. Har han inte gjort det under eftermiddagen påminner vi vid middagen, men då tjatar vi och han blir irriterad. Men säger vi inte till så blir det istället att han har skärmförbud dagen efter tills hans duschar. Vilket är rätt? Ska vi påminna honom vid middagen eller ska han ha skärmförbud nästa dag? 

Så det är vad som hänt. Jag har tagit nackgrepp på min son. Jag har kontaktat socialen. Jag har känt vilken fruktansvärd mamma jag är som inte kan hantera mitt barn. Så jag har bara varit utanför dörren när jag måste. Inte orkat med folk, inte orkat med mig själv. Knappt sovit och bara haft en kall hand om hjärtat.

Jag vill inte känna så här, jag vill ha min son hemma. Jag vill ha min familj. Men vad ska man göra när en i familjen sätter in allt för att göra det surt för alla andra?