Ultraljud

 

Äntligen var det dags för rutinultraljud! Som jag längtat. Jag tycker verkligen det är så jobbigt att det ska gå så lång tid mellan kontrollerna. Man hinner ju tänka ungefär 10 000 tankar om allt som har gått dåligt. Framför allt när man för stunden inte direkt känt sig gravid. Jag har ju ingen foglossning och illamåendet har försvunnit. Eftersom jag är tjock sen innan, ser man ju heller inte min bebiskula.

Men i alla fall, Jonas fick följa med och vi fick se mini. Denna bebis heter mini i magen, bebis går ju inte, det är ju Gabriel! Så numera är det Mini som gäller. Och Mini visade upp sig från sin busigaste sida. Sparkade runt och var knappt stilla en minut, men vi fick veta könet ändå. 

Eftersom vi fick misslyckat även på vårt andra NIPTprov, valde sköterskan att koncentrera sig på fysiska skillnader vid kromosomförändringar. Men allt såg bra ut och även organen. Så vi blev lugnade kring detta med just down syndrom.

På fredag har vi fått exakt halvvägs och från och med lördag är det nedförsbacke vad gäller hur länge det är kvar. Redan i nästa vecka har jag en tid hos barnmorskan och veckan efter det blir det ännu ett ultraljud. Denna gång med en läkare som också ska kolla efter förändringar, men vi är inte oroliga. Hade de sett något, hade vi inte behövt vänta två veckor.