NIPTtest

Den 30/12-21 gjorde vi ett KUB-test av Mini i magen. För er som inte vet vad det är så står det för kombinerat ultraljud och blodprov. Både blodprovet och ultraljudet skall göras inom vissa veckor, sen räknar man på olika siffror och så får man fram en sannolikhet för om graviditeten kan innebära en kromosomförändring hos bebisen. Vi fick 1 av 301 i sannolikhet för downs syndrom nu med Mini. 

Vi som bor i Jönköpings region blir då erbjudna att göra ett NIPTprov. Då tar man två rör, större än de vanliga, blod som sen skickas upp till karolinska. Där kan de genom mammans blod få fram bebisens blod. De får så pass djupt in i bebisens DNA så de ser om det är några förändringar. Eftersom de går in så pass djupt, är det ett säkert test och eftersom det bara handlar om att lämna blod, påverkas inte bebisen alls. 

Så den 3/1-22 var jag och lämnade blod för detta. Tyvärr är det ju så tråkigt att det går inte lämna i Vetlanda, man måste åka till Eksjö. Så jag kör dryga tre mil för att ta ett blodprov i några minuter och sen hem igen. Väl hemma börjar det svåra, det tar minst två veckor ett få svaret. Man får logga in på en särskild webbplats och läsa svaret. 

Antingen ser man svaret själv, eller så ringer en läkare, i vårt fall från Eksjö. Vi gjorde denna process även med Gabriel så denna gång var man lite lugnare, men oron fanns såklart där. När två veckor gått och vi inte fått svar, var jag ett vrak. Jag mådde så dåligt! Skrev till min BM om detta och hon började höra med sina kollegor. Först när det gått tre veckor ringde en läkare. Testet hade misslyckats. Man vet inte varför. Det händer ibland. De kunde alltså inte utläsa om Mini skulle ha förändringar eller inte. Nu fick vi tre val - göra ingenting, göra ett fostervattenprov eller testa en gång till. Vi funderade och valde att testa en gång till. Så samma procedur, åka till Eksjö och lämna blod och sen hem igen. 

När vi var på ultraljud i tisdags så kunde sköterskan se att testet var misslyckat igen och hon visste inte varför. Vi berättade då om de val vi fick sist och hur vi kände inför dessa. Vi vill inte göra fostervattenprov. Det är ju en förhöjd risk för missfall i drygt två veckor efteråt. Jag skulle vara hysterisk dom veckorna så för min psykiska hälsas skull, kan vi inte göra de. Sköterskan lovade att kolla med läkaren hur vi skulle gå tillväga och sen gjorde hon allt under ultraljudet för att se om hon kunde se några fysiska förändringar.

Som jag redan berättat så gick ultraljudet bra. Sköterskan kunde inte se något direkt som pekade mot en eventuell förändring, vilket lugnade åtminstone mig. Vi åkte hem med ett lugn. Igår ringde samma sköterska och berättade att hon pratat med läkaren och det de kan erbjuda var ännu ett rutinultraljud men denna gång med en läkare som då ska fokusera helt på att söka efter förändringar. 

Jag ska vara ärlig, jag blev nervös av detta samtal. En läkare som ska leta? Men som Jonas och jag diskuterade efteråt, hade sköterskan sett något så hade de inte bokat in mig om två veckor. Då hade vi ju fått komma upp direkt utan väntetid. Så vi se det som en möjlighet att se Mini igen och att det är en trygghet att en läkare vill titta. Men jag sa ändå till Jonas att jag vill ha med honom, blir nog nervös innan och målar upp de värsta scenariona så jag behöver min trygga klippa.