Påsk i Frövi

 Påsken är förbi, eller ja nästan. Det är natten mot annandag påsk. Jag är vaken eftersom jag gav Gabriel mat för en stund sedan. Nu ligger jag vaken och hjärnan arbetar på högvarv, fastän jag faktiskt är trött nog att somna. 

I fredags åkte vi upp till Frövi, eller strax innan Frövi i Lia. Där bor mina svärföräldrar. Tanken i år var att fira påsk med dom, och det gjorde vi. Lucas har denna påsk  varit hos sin biologiska pappa, han är inte så glad i att åka till Jonas föräldrar. Jag förstår honom, det finns bara två andra barn i närheten och dom är bara där varannan vecka. Det är bonusbarnen till Stefan som är farbror till Jonas. Sen har Jonas såklart syskonbarn, men de kommer inte alltid ut och hälsar på när vi är där. Så Lucas har helt enkelt tröttnat på att åka upp och ha tråkigt. Så då åkte vi när vi var själva. 

Denna gång hann vi träffa båda systrarna till Jonas samt deras familjer. Vi träffade även Stefan och hans familj. Jag åt kalkon för första gången och vi passade på att umgås så mycket vi kunde innan det var dags att fara hem igen. Alla hade presenter till Gabriel - av svärföräldrarna fick vi en body och hängselbyxa, av den ena systern fick vi en prasselbok med bitring, av den andra systern fick vi en filt som hon gjort själv. Det var tyg med Batman som hon sedan sytt ihop med ett fleecetyg. Så den kommer hålla Gabriel varm. Av Stefan och hans familj fick vi en snuttefilt liknande den vi har, förutom att denna var handgjord. Lina hade virkat den själv. 

Gabriel har varit trött mest hela resan. Han har ätit och sovit och typ bara skrikit. Magen är inte bra på honom gissar vi. Jag ska till BVC på onsdag så vi får se vad hon säger då. 

När vi kom hem låg det en skallra och snuttis i brevlådan. Cajsa har varit förbi och lämnar till Gabriel. Tusan att vi inte var hemma så hon fick träffa honom. 

Huvudet jobbar numera för fullt. Jonas verkar inte fatta hintarna om att jag är good to go vad gäller sex och närhet. Jag är svältfödd på detta nu. Jonas verkar inte vara det så min hjärna målar upp alla möjliga scenarion - men den största och mest rimliga är ju att han vill inte eftersom jag numera är fet, fetare än när vi träffades. Han varken kramas, pussas (jo när han åker till jobbet) eller mer utöver det. Så här ligger jag i sängen, övertygad om att han inte vill ha mig fysiskt längre. Jag kan lika gärna lägga ner planerna på att renovera sovrummet och köpa ny säng, varför liksom. Vi kan köpa varsin säng och så kan vi möblera om så jag får ett kombinerat sov- och kontorsrum och han får samma sak. Jag har liksom hintat tillräckligt, till och med ställt frågan rakt ut om han inte vill ha sex mer, men man får ju aldrig något svar ur den mannen. Så som sagt - varför ska jag engagera mig mer? Lika bra och inse fakta att jag numera är för äcklig för att ha något intimare med och vänja sig vid tanken att inte ha ett samliv med någon på den nivån. Om jag hintar och faktiskt frågar rakt ut men inte får direkta svar, hur kul är det att ens försöka ta initiativ rent fysiskt då? Jag älskar Jonas, men han inser inte hur mycket han sårar mig genom att inte förstå vad jag vill, genom att inte ge mig några svar eller något. Den psykiska pressen jag just nu får utstå är inte trevlig någonstans. Visst, jag ger säkert honom en press också, han kanske inte är redo än efter sin upplevelse av förlossningen och allt, men säg det då! Det är ju något jag behöver veta så vi kan bearbeta ihop i så fall. Men när han inte berättar något så får man inga svar. 

Jag skrev att han pussar mig när han åker till jobbet. Jag vill inte ha den pussen längre heller. Den känns falsk eftersom det är den enda märker jag ens får inse 24 timmar. Det enda tecknet på någon form av kärlek från honom. Så varför ska han ge den om han inte ens kan ge mig en kram? Eller ett uppmuntrande ord? 

Det är ingen nyhet att jag känner så här. Vi har helt enkelt olika syn på tecken av kärlek och uppskattning. Jag behöver mer sådant än Jonas och trots att jag säger det ofta, ger han mig aldrig mer. En spontan kram i köket, en klapp på axeln, ett extra tack eller varför inte jag älskar dig en eftermiddag? Inget sådant. Dom gångerna han tar intiativ till sådana kärleksförklaringar kan räknas på två händer under våra år tillsammans. Det är alltid jag som säger ”jag älskar dig” först, eller som säger ”kör försiktigt” eftersom jag vill få hem honom hel igen. Det är jag som spontant köper saker jag vet han gillar. Aldrig tvärtom. Jag älskar Jonas, men det är svårt att veta om han älskar mig när han så sällan visar sin kärlek mot mig.