Happy birthday?

 Igår var det visst min födelsedag. Jonas skämde bort mig i presentatör som vanligt. Förra året fick jag airpods, igår fick jag en Apple Watch! Jag har haft tanken på en klocka länge men aldrig engagerat mig. Nu var jag och tittade på klockor när vi var i Jönköping förra veckan så Jonas visste vad jag ville ha, men jag hade faktiskt tänkt köpa klockan själv, som en present från mig. Nu får jag hitta på något annat till mig själv helt enkelt.

Sen blev det mesta av dagen tyvärr ett enda kaos. Gabriel ville absolut fira mig genom att spendera hela dagen i min famn. Jag fick seriöst inte göra något. Till slut gick jag upp till Jonas med honom för att få vila huvudet men det slutade med att jag hämtade ner honom ändå för han bara gnällde där med. Resultatet av att han hamnade hos Jonas, var att Jonas inte kom ner förrän efter kl 15 istället. Och då åkte han iväg för att byta däck på bilen. 

Jag hade sett fram emot min födelsedag. Det gör jag varje år. Jag älskar att få fylla år. I år skulle vi äta middag på pinchos, men jag har pendlat med detta de senaste två veckorna. Varför gå ut och äta och låtsas som att allt är normalt, när det enda som händer hemma är gap  och skrik från Lucas? Varför ska vi fortsätta ljuga om vår familjesituation? 

Min mor kom typ 16.15. Då satt jag och grät med Gabriel i famnen. Min arm var helt förstörd efter att ha hållt 6 kilo kärlek i nästan 8 timmar utan vila. Han vägrade somna i babynestet eller i sängen, skulle bara sova i min famn. Så fort jag la ner honom, vaknade han och så var det igång igen. Jag brukar låta Gabriel skrika en liten stund för att han ska hinna inse att även om jag inte håller honom hela tiden, så finns jag i närheten. Igår fungerade detta inte alls. 

Så vid typ 16.25 fick jag börja göra mig iordning. Vi skulle gå 16.45...

Jag hade tänkt sminka mig, inte för fest, men lite mer än mascara och fylla i ögonbrynen. Det var bara att glömma. Jag vet inte ens om jag tog deo liksom. Jag fick springa som en idiot och leta kläder eftersom jag inte har något som passar längre och det som var tvättat låg inte där det skulle. Så när vi väl kom iväg 16.55 var jag så sönderstressad att jag inte alls såg fram emot pinchos. 

Väl hemma struntade jag i Gabriel, helt ärligt. Det är inte bara jag som är förälder. Så jag moppade golven medan mamma dammsög. Det var som att Jonas inte fattade att jag behövde hjälp. Han och Lucas skulle gå till Coop men ta med Gabriel? Nix. Dessutom tog han bilen med sig och åkte till maxi. När han kom hem igen stod jag och skulle släpa upp vår AC till sovrummet. ”Ska jag hjälpa dig?” Varför ska han hjälpa mig när han kunnat bära upp den själv i 1,5 vecka? Samma med bilstolen vi köpte för exakt en månad sen - han vet inte var den ska stå och har inte direkt engagerat sig. Jag löste problemet med att slänga alla kartonger ingen brytt sig om de senaste två månaderna och vips kunde jag gömma en stor kartong med bilbarnstol under trappen. Idag ska jag förbi systemet, baka tårta och kladdkaka, hämta mat och försöka få fram utemöblerna som inte tagits fram. Och ta hand om Gabriel. Folk säger att det är så skönt att vara föräldraledig. Det är det, men det hade varit trevligt med hjälp med allt annat också.