Nattsvarta känslor

 Alltså jag vet inte var jag står längre. Är jag lycklig? Olycklig? Smart? Trög? Glad? Ledsen? Orolig? Jag vet inte alls. 

I torsdags diskuterade jag och Jonas kring att han slutade tidigt på jobbet. Hans företag har att man slutar 1,5 timme tidigare när det är helgdag på gång. Jag sa att det är ju synd att Gabriel vaknar vid 2.30-3.00 och ska äta. Hade han vaknar vid 5 hade de varit perfekt för Jonas att mata honom så jag skulle få sova vidare. Sen la jag till något i stil med att han får ju göra som han vill, sova eller vara vaken. 

Jag föredrog att han skulle lägga sig. På så vis kunde han med lätthet gå upp tidigare istället och vara mig behjälplig med allt stök inför kalaset för mina syskon. Så gissa om jag blev förvånad när jag hör att Jonas tar Gabriel vid 6.30 på fredagsmorgonen. Hur var det möjligt tänkte jag. Tills jag insåg att han aldrig lagt sig.  

Dessutom trodde jag att han väckt Lucas och hjälpt honom med frukosten. Det hade han inte så gissa om det blev stressigt inför skolan då! 

Gabriel var galen på fredagsförmiddagen. Jag gröt. Till slut gick jag upp till Jonas, gav honom Gabriel och slängde en trasa till honom med orden - han har druckit två flaskor på lika många timmar. Jag orkar inte höra hans skrik mer nu. Ta hand om honom. 

Detta var strax runt 11 på förmiddagen. Gabriel hade en skrikdag. Det fanns inget som hjälpte - hoppgungan, vagnen, gosa, nappen eller gå runt. Till slut stod jag inte ut mer. Jag började stressa upp mig ordentligt igen. Samtidigt står jag och gråter över att om Jonas lagt sig när han kom hem istället för att vara vaken, då hade han kunnat gå upp och hjälp mig. Istället fick jag vackert bryta ihop, ge upp och känna mig som sämsta mamman ever medan jag i princip slängde Gabriel i famnen på honom. 

Gabriel somnade såklart hos Jonas och dom låg i sängen till 15.30. Jonas kom alltså hem tidigare men sov längre än vanligt. Gissa om jag var trött och irriterad. 

Jag fick i alla fall egentid i ett par timmar. Vet ni vad jag gjorde? Tvättade kläder. Är en lunch. Plockade fram alla utemöbler plus våra cyklar från under vår presenning på altanen. Dessutom hämtade jag ett nytt tyngdtäcke åt Lucas. Det var min egentid det. 

Resten av fredagen spenderade jag med att vara uppriven inombords. Skulle jag skratta? Gråta? Jag vet inte längre hit jag reagerar på saker och ting. Jag har bara sådan god lust att ge upp. Kommunikation kan inte vara min bästa sida helt enkelt. Jag menar, Jonas valde att vara vaken istället för att lägga sig och sen hjälpa mig. Bra kommunikation mellan oss eller? 

Det har varit samma visa idag - kalas för mina syskon och jag har bakat (gick åt helvete), dammsugit och moppat golvet i köket och hall, fixat tårtan och duschat. Jag fick ge mig på att hinna baka mer efter första misslyckandet så Jonas handlade. Men som alltid ska jag stressa in i det sista för att jag inte säger till vad alla i huset ska göra. Men varför ska jag behöva göra det? Varför ska jag behöva tjata mig till att få hjälp? Finns det inte egna ögon att se med? 

Hur gör ni i dessa situationer? Är ni den som bestämmer allt i hemmet? Som säger till vad alla ska göra, alltid?