Snart är 2020 över!

 Ännu en morgon där jag vaknar flera timmar före resten av familjen. Redan strax runt 03 väcktes jag av det klassiska gravidbesväret - kissenödig! Kunde jag somna om sen? Nix. Bebis inser inte att denna morsa har tänkt vara vaken och upprätt fram till midnatt. Vi får väl se hur detta slutar. 

2020 består endast av 17 timmar till. Det har verkligen varit ett annorlunda år, på så många vis. För mig och min familjs del började det riktigt bra. Vi fick nycklarna till vårt hus och kunde äntligen röra oss igen. För er som inte vet - vi bodde tidigare i en 3,5 rumslägenhet. När vi flyttade ihop hade vi i princip dubbletter av allting. Trots att jag sålde/slängde merparten av mina stora möbler, var det mycket som fick följa med ändå. 

Nästa positiva besked var att Lucas äntligen fick sin diagnos - ADHD. Detta är ju något vi vetat om under en längre tid, menar äntligen få ett läkarutlåtande på detta gjorde att man äntligen hade en förklaring på varför Lucas har det så kämpigt. 

Det tredje lyckliga beskedet kom lagom till semestern - familjen blir större. Detta var inget jag räknade med när året började. Inte långt efter jag och Jonas flyttade ihop, berättade han att han inte vill ha barn. Jag misstänkte då att Lucas var en del av problemet, helt ärligt. Att bo i en trång lägenhet med ett barn som har både sociala problem och aggressionsproblem, är inte lätt. Även jag kände att ett barn till kommer aldrig gå, även om vi flyttar. Men vi skaffade hus, fortfarande inga planer på barn men ändå är vi här nu, i vecka 33 och nedräkningen pågår för fullt. 

Nu under hösten har vi även fått en diagnos till för Lucas - autism. Det är ofta den diagnosen kommer till senare. Lucas har ätit medicin för adhd i cirka 10 månader. Smygandes ända sedan den första månaden, har symtomen för autism trätt fram mer och mer, samtidigt som adhdsymtomen verkligen har minskat. Två diagnoser och nu kan vi få mer stöd med allting. 

Men självklart vet vi alla att det finns många tråkigheter detta året. Corona kom. Först var det som en viskning, ett virus i ett annat land. Varför bryr vi oss? Sen kom sportlovet och alla åkte skidor. Och virusets spridning var ett faktum. Vi blev påverkade som familj, mer än vad vi först trodde. Mamma jobbar inom vården så hon fick restriktioner som vi andra inte fick. Pappa är riskgrupp, så han och mor isolerade sig ganska rejält. Lucas (och jag) fyllde år, och det blev ett långt firande med tre kalas på en dag. Men vi höll avstånd. 

Inte mindre än fyra musikevenemang blev inställda för vår del. De vanliga sommarplanerna (Liseberg) blev inställda. Ingen lätt uppgift att förklara för Lucas varför det ställdes in. 

Frågan jag ställt mig så många gånger - är det lämpligt att vara gravid nu under detta Coronaår? Dom tankarna började redan samma dag som vi insåg att det var dags för tillökning. 

Och på tal om graviditeten, den har denna gång inte varit lätt! Jag fick foglossning redan innan jag var gravid skulle man kunna säga. Jag har varit illamående, trött, sliten nästan hela tiden. Gått upp får mycket i vikt men av flera anledningar - foglossningen är en av dom. Sömnbrist, huvudvärk och nu även vätskeansamlingar. Sen igår har jag dessutom haft ganska ont i ryggen, strax mellan skulderbladen. 

Att gå hem redan i vecka 22 är dessutom en riktig pina! Ett bullrigt jobb gjorde att jag inte hade något val. Har nu varit hemma i cirka 10 veckor och jag vet inte hur många tårar jag fällt för att livet har varit svårt dessa veckor. På grund av Corona vill ingen i princip träffa mig för risken att smitta mig. Jättebra tänk, men jag blir väldigt isolerad. Många tankar hinner snurra - är det på grund av Corona ingen träffar mig eller är det helt enkelt så att ingen aldrig vill träffa mig? Hade någon engagerat sig i en babyshower om det inte varit Corona? Eller tycker mina vänner att jag inte är värd det? Jag vet inte, men jag har haft gott om tid att tänka. 

Fördelen med att gå hemma dessa veckor är ju ändå att jag minskat risken för att bli smittad från jobbet. Alla telefonsamtal man gör med försäkringskassan och bup blir också lättare när man inte står på arbetet. 

Året har varit både bra och dåligt, som alla andra år  man måste lära sig att livet går upp och ner, allt blir inte bäst jämt. 

Nubbar jag några minuter över till vila innan Lucas ska vakna och äta. Förhoppningsvis kan jag sova en stund lite senare idag. 

Är ni nöjda med ert 2020?