Hur skitveckan började

 Nu backar jag tillbaka till den 5:e december. Dagen då min dåliga vecka började, på riktigt. 

Jag räknade ut att jag vid den tidpunkten varit hemma sju veckor från jobbet. Sju veckor!! Det är en hel evighet! Visst vi har gjort massor - renoverat bebisens rum, handlat bebisgrejer och möbler. Men nu är det lugnt på bebisfronten, vi behöver inte handla något mer just nu, tvärtom är det bättre att vänta till efter jul. Det är många som skickar efter grejer nu så det är ju enorm belastning på posten, varför stå i någon affär bland folk och vänta på sin tur till posten, när vi lika gärna kan vänta till efter julhelgen? 

Så lördagen var jag trött. Tröttheten har kommit tillbaka ordentligt. Jag gick upp med Lucas tidigt i vanlig ordning, det ovanliga var att Jonas också gick upp. Men uppe var vi allesammans redan klockan 8. Jag åt frukost med Lucas och sen spelade vi hyrule warriors. Jonas satt vid sitt tv-spel. En vanlig dag helt enkelt. Strax innan 10 började jag göra mig klar för att fixa ärenden. Jonas och jag skulle skänka två lådor med sängkläder och liknande till Erikshjälpen, sen behövde vi smita in på rusta och fixa nya kolsyrepatroner och handla lite snabbt på Helges. 

Väl klara åt vi lunch och sen totalslocknade jag av trötthet. När jag till slut masade mig upp ur sängen igen, och det tog tid vill jag lova, var jag inte på humör. Jag var inte sur eller på dåligt humör, jag hade helt enkelt tappat all energi. Jag hinner seriöst inte ens till trappen förrän jag hör Lucas vråla på sitt spel. Jag suckar och går vidare, hämtar något att dricka och sätter mig hos Jonas. Men han sitter bara och svär åt sitt spel. Han vänder sig om flera gånger och tittar på mig som om jag måste hålla med honom om att spelet är dåligt osv, men jag orkar seriöst inte. Jag satte mig där för att få prata med honom, jag pratar bara med honom. Till slut ger jag upp, stoppar in mina airpods och börjar laga mat. 

Medan jag lagade mat blev jag mer och mer irriterad och till slut var jag förbannad. I sju veckor har jag gått hemma, jag pratar knappt med någon, möjligtvis med min mor i telefon men det är i princip allt. När jag sitter själv på förmiddagarna, jobbar alla andra. Och på eftermiddagarna är det familjetid med matlagning, läxor med mera. Jag behöver ha energin till det helt enkelt. Så jag tappade det helt enkelt. Jag insåg att jag var helt ensam, Jonas fattade inte hur jag mådde eller något. Så jag bara struntade i allting. 

Jag var sur och snäsig, grät när Lucas och Jonas inte såg något. På natten kunde jag inte somna, tankarna malde. Tårarna rann och jag kunde inte andas eftersom näsan blev täppt. Skulle vi verkligen köpt huset? Valde vi att bli gravida för snabbt efter husköpet? Förstår vi verkligen varandra? Under natten ansåg jag att vi gjort det för svårt för oss. Varför köpte vi hus? Det är ju ingen som hjälper till (enligt min mening) utan jag måste säga till för att få hjälp och enligt mig så är Jonas vuxen så han borde fatta själv att jag inte kan göra allt. Vilket automatiskt ledde mig in på att vi inte borde skaffat barn. Jonas förstår inte vilka uppoffringar man måste göra, hur mycket man måste hjälpa varandra, eller hur mycket ens egna intressen kanske försvinner. Jag älskar Jonas men har vi gjort val som gör att vi går skilda vägar snart? Förstår ni varför jag grät? 

På söndagen var jag trött och sliten och fortsatte gråta. I källaren upptäckte jag att Jonas gått ner med tvätt men inte startat någon maskin eller hjälpt till att vika ihop tvätten som torkat. Jag bröt ihop totalt. Jag orkar inte göra allting själv. Att göra allting är en neverending story. Jag tömmer diskmaskinen och ny disk kommer. Jag tvättar men ingen hjälper mig att vika ihop den. Allt gör jag och jag orkar inte. Jag städar på torsdagar och säger jag inget så får jag ingen hjälp. Det är så tråkigt. 

Jag gick uppför trappen med tårarna rinnande och sa bara till Jonas ”på riktigt! Har du gått ner med massa tvätt men inte hjälpt mig med det som redan ligger eller är tvättat?” Detta var något jag pratat om mindre än en vecka tidigare och att jag klarar det inte själv. Jag ville inte mer. Jag kände att detta var droppen. Inte att jag skulle bli arg och skrika, utan droppen på vad mitt psyke klarar. Resten av söndagen var som ett grått dis för mig men det blev adventsmys i alla fall. 

På måndag berättade jag för Jonas hur jag känt. Hur jobbigt jag tycker att det är. Jag är van att klara mig själv, jag löser alla situationer ensam och så vidare. I denna graviditet gör jag inte det. Jag mår dåligt för jag har gått upp så mycket, jag mår dåligt över att jag inte kan träna eller gå längre promenader, jag träffar inga människor och det finns inget att göra. Jag berättade hur det har påverkat mig och jag tror att äntligen har Jonas förstått hur dåligt jag mår, hur lite jag orkar och att jag behöver hjälp med hemmet  

Så här började min jobbiga vecka, den fortsätter men inte lika illa. Men det var så det började. Jag berättar mer i nästa inlägg som förhoppningsvis kommer imorgon.