Skitveckans fortsättning

 När helgen var förbi var förbi, hade jag fortfarande inte kommit i balans. Men jonas var ledig så på måndagen pratade vi en del om hur jag känt. Jag sa som det var - jag kände i helgen att jag tror vi gått för fort fram. När jag fått det sagt kändes allt så löjligt. Självklart handlar det om att jag blir så isolerad som jag blir nu här hemma och i dessa tider, plus att jag blir trött och hormonerna dansar runt inom mig. Jag lovade ändå mig själv att jag från och med nu inte tänker göra något i hushållet förrän jonas gått upp. Varför ska jag stå och fixa på förmiddagen för att han sen ska kunna göra vad han vill på eftermiddagen och jag vara skitslut? Så jag har i princip inte gjort något på dagarna sen förra veckan, förutom att jag har bakat något smidigt eller sådär. Sådant jag ändå inte kan göra med Lucas. 

Men i tisdags blev det värre igen. Denna gång var det inte mitt fel. Lucas ”pappa” hörde av sig. Nu måste jag backa 1,5 vecka sen förra tisdagen för att ni ska få sammanhanget. Lucas åker till sin biologiska pappa varannan lördag och stannar till söndagen. När Lucas var där senast (helgen innan allting gick åt helsike), sa hans pappa att Lucas kanske kunde få komma redan på fredagen om de hann klart med allt de skulle göra. Hem hit kommer en Lucas som är eld och lågor över att få spendera en dag extra hos pappa. Självklart blir jag glad för Lucas skull för han vill ju gärna det, MEN eftersom hans pappa inte kollat med oss först, kan det krocka med planer som vi har. Nu hade vi planer, men det var planer vi kunde ändra på. Men säg att Corona hade släppt? Vi hade kanske valt att åka iväg på fredagen? Vi hade fått ställa in alla våra planer, för att Lucas pappa säger saker utan att kolla med oss först. Det är så irriterande för jag och Jonas blir ju dom dumma föräldrarna när vi måste säga nej. Men tänker man bara på sig själv så blir det ju att man inte fattar att man sårar andra. 

Nu tillbaka till förra tisdagen. Lucas pappa hörde som sagt av sig och de kunde inte ta emot Lucas på fredagen trots allt. Jag kokade av ilska. Man säger inte till Lucas att han kanske får göra något, kanske för honom betyder i princip att han ska få göra det. Samtidigt skriver han att de ska åka till farmor på lördagen. Jag svarar med att det är kanske inte så lämpligt med tanke på tiderna vi är i. Lucas träffar inte sin farmor så ofta så man kan inte kalla det för nära relationer. Han har inte sett sin morbror eller hans familj på två månader, och knappt sin mormor/morfar heller. När han såg sin moster och hennes familj senast vet jag inte, och dessa är dom han ser mest efter oss. Jag passade även på att upplysa om att en i Lucas klass hade fått gå hem för att ett syskon hade Corona. 

Två dagar senare får jag svar att Lucas inte borde komma då. Jag förklarar att klasskamraten är tillbaka då det inte var Corona men Lucas fick fortfarande inte komma men han fick gärna komma nästa helg, det vill säga nu på lördag. Jag sa att det är omöjligt, vi har planer så de får vänta till nästa gång. Ja men det var inga problem. Nej kanske inte för dom men han tar ingen hänsyn till att Lucas blir så ledsen och så förstörd. Han hade sett fram emot denna helgen extra mycket eftersom de spelar ett tv-spel där som skulle få en ny säsong. Jag skriver att ok då får ni träffa honom den 26/12 istället, vilket är nästa pappahelg. Snabbt får jag ett svar som säger ungefär så här: ”men det är ju annandagen? Han skulle väl inte komma den helgen utan vid nyår istället? Vi har gjort planer då.” Jag gav verkligen upp. Satte mig och grät för Lucas skull. Han såg fram emot att få vara där ute så mycket och nu skulle han behöva vänta ännu längre?! Jag skrev snabbt ett svar om att nej vi har hela tiden sagt att han ska komma på annandagen och stanna en natt, och sen kommer han några dagar senare igen och firar nyår. Sen ropar jag mer Lucas och förklarar. Han blir arg, ledsen och förtvivlad. Han är så arg så han inte vet vart han ska ta vägen. Och vi gråter tillsammans och jag tröstar. Lucas säger att han inte vill åka ut, han vill aldrig mer åka ut. Han för ju aldrig komma för de gör jämt så här. Så jag skriver att han kommer inte ut alls mer innan nyår. Han är så förbannad, ledsen, besviken och sårad. 

Samtidigt som jag skriver det får jag ett meddelande om att dom minsann inte kan ha honom tre helger i rad. Det ska de heller inte ha. De skulle ha honom lördag-söndag vid jul, sen vid nyår och sen är det vår helg. Eftersom året har 53 veckor måste vi eller dom ha Lucas två helger på raken, Lucas vill fortsätta vara där ute på jämna veckor. Men det hade hans pappa heller inte fattat, det är tyvärr mycket han inte fattar trots att vi verkligen har varit övertydliga med detta varenda gång, både för hans skull men också Lucas skull. 

Det jag blir så ledsen över är att när de väl har chansen att träffa Lucas mer, då vill de inte. Lucas får inte komma tidigare på lördagen, eller till och på fredagen, däremot kan han få stanna lite längre på söndagen  det har i alla fall Lucas sagt att de säger. Men jag har varit så tydligt med att tiden på söndagar inte kan bli senare eftersom det är skola på måndagen och vi ska hinna göra en hel del innan dess. När man nu får chansen, varför spenderar man inte mer tid med sitt barn? Om det var jag som haft endast umgänge, ja då hade jag tagit varje extra sekund jag får. Men inget sådant från den sidan. 

Nu har det gått ungefär en vecka sedan allt detta hände. Lucas pratar i princip inte om sin biologiska pappa, och om jag nämner något så byter han samtalsämne. Dessutom sa han idag att Jonas är världens bästa pappa, han brukar inte kalla Jonas för pappa hemma, så vi reagerade båda två. Vi får väl se vad som händer nu framöver, vill Lucas fortsätta åka ut till sin pappa, eller har han bestämt sig för att det räcker nu? Jag kan tilläggs att detta inte är första gången som det krånglas. Vi fick alltid ställa in våra planer i början för att de inte kunde ha honom och de hörde alltid av sig dagen innan. Så vi har ju slutat planera för den helgen, vi kommer ju ändå få ställa in har vi tänkt. Och de gånger som det har blivit rätt helg (alltså det är ju många helger dom blivit rätt så det är inget fel så), har jag istället fått panik och blivit stressad för att vi inte har något att göra, vilket är raka motsatsen till vad jag behöver. Vi behöver avlastning, hjälp och stöd. Så när vi väl blir lediga vill jag ju hinna allt - bara att få umgås med mina vänner är något som behövs. Vi kan ju inte göra det när Lucas är hemma, han tror ju att alla kommer till oss för att umgås med honom, inte mig och Jonas. Så vi blir ganska ensamma faktiskt. 

Menmen, det var allt om skitveckan förra veckan. Det kommer fortfarande några inlägg om helgen och sådär, men de är faktiskt glada inlägg istället.