Huvudvärk och insikter

 Den här morgonen har gett mig ett uppvaknande som gör att jag komma få göra så många val inom de närmsta åren. Val som jag i princip blir tvingad till som förälder till barn med speciella behov. Det är ganska intressant att se hur samhället verkligen inte finns för dessa föräldrar. Men låt mig börja från början...

Natten till söndag sov jag ingenting. Vid 2.30 hade jag snurrar runt i sängen som en idiot, gav upp och la mig i soffan med tv-spel. Först kl 5.30 kände jag mig nästan trött men somnade jag? Ja vid typ 8 somnade jag till men vaknade lika snabbt. Så höll det på i en timme, så kanske 30 minuters sömn. Vaken resten av söndagen men det blev ju ingenting gjort, gick på autopilot. 

Inatt somnade jag efter 00.30 och vaknade vid 5 nästan exakt. Redan igår kom Jonas och jag överens om att jag skulle få sovmorgon. Gissa hur det gick med den. 

Vaknade som sagt kl 5 och har varit vaken sen dess, det vill säga snart fyra timmar. Från strax innan 7 har Lucas varit vaken. Och det är här insikten kommer: 

Med mig ser Lucas morgon ut såhär: frukost, ta på kläder, borsta tänder, dra upp rullgardin, släcka taklamporna, julkalendern (just nu, när den är slut går vi upp senare) ytterkläder och till skolan. Har han skött sig så är han iväg strax innan kl 8. 

Med Jonas idag: frukost, borsta tänder (lögn), rullgardin (lögn), taklampor (lögn) julkalender, vara kaxig och bete sig illa, höra mig skrika om tänderna eftersom jag vet att han inte borstat, komma iväg till skolan 8.05, han börjar 8.10. Och innan han kommer iväg så är det kaxighet åt Jonas lite till. 

Vilken morgon tror ni vi föredrar och vilken skolan föredrar? Så nu ligger jag i sängen, gråter för jag inser att det bara är jag som kommer få ta ansvar på morgonen. Jonas är arg för att Lucas inte sköter sig, Jonas vet ju hur trött jag är. Lucas är på dåligt humör och det kommer bli värre i eftermiddag eftersom han inte kommer få spela tv-spel. Och jag har huvudvärk av sömnbrist men inte kommer jag somna. Jag vet ju nu att allt jag ska göra idag måste jag få till innan 14.20 då Lucas kommer hem, för det kommer bli en eftermiddag från helvetet. 

Så idag gråter vi för att vi kommer aldrig få en fungerande familj. Jag kommer alltid vara trött, aldrig få sova och garanterat gå in i väggen. ”Så är det när man skaffar barn” säger folk. Absolut det vet jag. Men vad ingen tänker på är att i familjer med barn utan speciella behov, kan man ta sovmorgon, man kan vara spontan, umgås med alla och så vidare. Jag vaknar aldrig efter kl 7, (just nu, i vanliga fall är det tidigare), jag får inte ha en enda dålig morgon för då blir Lucas på krigsstigen, jag kan oftast inte bara spontan och göra sådant som jag vill, allt måste planeras så det passar in, vi kan bara umgås med dom som har samma problematik själva, alla andra tittar på en med ögon som säger ”dags att börja fostra barnet eller?” 

Jag inser att jag aldrig mer kommer kunna lämna Jonas med morgonrutinen, den slutar i kaos. Hur gör vi då när jag ska börja jobba igen? Hur ska allt lösas? Jag börjar ju långt innan Lucas så hur ska vi får det att fungera? 

Samhället hjälper inte till. Jag har bett om hjälp - jag fick gå en KBT-behandling som i andra fall har hjälpt mig men i detta, själva kärnproblemet, får jag ingen hjälp. Vi kan ansöka om kontaktfamilj, ja men eftersom Lucas ska träffa sin far (som dessutom knappt tar honom de 28 timmarna han vill ha honom) varannan helg (inställt tills vidare), får vi inte vila och återhämtning ändå. Samma helg som Lucas ska åka så går man hela veckan och väntar på att det än en gång blir inställt. Ska vi få ta in en kontaktfamilj också? Jaha när ska vi får umgås med Lucas på helgen då? Aldrig. Men Lucas pappa har ju förtur, trots att jag berättar läget, trots att jag nästan går in i väggen. Just nu är det ju ingen som tar mig på allvar ändå, gråter jag så är det hormonerna, sover jag inte så är det alla gravidkrämpor och så vidare. Ja då har jag nog varit gravid i de senaste fyra åren om vi ska se det så. 

Nu vill jag gärna sova, men som vi vet så bankar huvudvärken friskt, och jag kommer inte få el blind eftersom jag kommer vrida och vända på hur vi ska hinna med allt innan jul, plus att min överanalyserande hjärna komma gå på högvarv för att hitta en lösning till hur jag någonsin kommer kunna jobba igen. Varför analyserar jag så mycket? Ja de beror ju på att vi inte kan vara spontana längre...