Hanna och hennes familj

 Alltså detta inlägg är ett hormonfyllt inlägg. Men jag är just nu så förbannad att jag vet inte vart jag ska ta vägen.  Jag kokar mycket på serier nu som ni vet. Mycket sjukhusserier. Två aktuella och en som inte filmas längre. Och det avsnittet jag tittade på nyss gjorde mig så upprörd på flera sätt.  In på kliniken kommer ett barn med mässling. De stänger ner hela kliniken, börjar kolla vilka patienter som är vaccinerade (av dom som var där just då) och alla försiktighetsåtgärder. Varför har inte barnet vaccinerats? Jo för att mamman vägrar. Hon har fyra barn, de tre äldsta är vaccinerade. Men innan den fjärde för vaccinet, visar det sig att den äldste är autistisk. Hon försvinner i två år för att bo i Schweiz där de har ett specialistteam för just autism. Hon beskyller vaccinet för det är fler mammor på samma ställe i Schweiz som sagt samma sak. ”När mina föräldrar var små var det flera som fick mässling”. Ja men det var stora dödstal då med!  Jag är absolut för barnvaccin. Jag tro

Jag är så tacksam till er som följer mig här i bloggen. Det är ett under att ni hänger kvar, så sällan som jag uppdaterar. Jag har flera gånger under veckan tänkt tanken att ”nu ska jag uppdatera!” Men det slutar alltid med att jag glömmer det eller inte hinner.  Men det har varit en riktigt bra vecka i alla fall. I måndags blev jag i princip klar med den sista spacklingen på ena väggen i Lucas rum. Jonas och jag handlade dessutom en drickakyl. Gladast blev Jonas eftersom han nu kan ha kall läsk på sitt kontor, jag såg den som ett nödvändigt ont inför dopet. Vi har många gäster och behöver kyla drickan någonstans. På detta sätt kan vi nu göra mer plats för mat i kylskåpet.  I tisdags köpte jag nya blommor på torget. Men jag planterade dom inte förrän på torsdagen då jag dessutom blev klar med spacklingen på ännu en vägg. Den första väggen var ju jobbigast eftersom vi gjorde extraarbete. Nu kommer det förhoppningsvis gå fortare, även om vi inte hinner klart till dopet som jag hade hoppa

 Wihoo idag tog jag steget!  Jag har länge tjatat hit och dit på hur jag inte är nöjd med min kropp efter graviditeten. Jag gick upp runt 30-35 kg vilket är katastrofalt! Men det finns flera anledningar så det var inte bara graviditeten.  Vi bestämde oss för att försöka skaffa barn i april förra året. Då hade jag redan ätit LCHF-kost i drygt två år. Denna kost hade gjort att jag tappat hela 20 kg. Okej, 25 kg faktiskt men de där sista fem åkte upp och ner. Hösten 2019 började jag träna på gym. Jag valde ett anstryk än mitt vanliga eftersom jag ville träna med en kompis. Då jag bara tänkt styrketräna, spelade det egentligen ingen roll var jag tränade men det kändes ändå konstigt att ta sig till ett annat gym.  När jag började träna märkte jag att jag blev tröttare igen. Jag orkade inte lika mycket och insåg att jag behövde öka mitt intag av kolhydrater. Så 1 maj valde jag att äta potatis och viss pasta igen, både för träningen och för att ha en mer allsidig kost när jag väl blev gravid.

 Vilken vecka det har varit hittills! Och det är inte direkt positivt, men livet måste visst gå vidare säger dom. I tisdags kom smällen. Det började redan på måndagskvällen men jag kopplade inte då. Men på måndagen efter skyttet var Lucas inte på humör. Trött och vresig. Jonas sa till honom att stänga av tv-spelet, ta medicinen och sen göra sig klar för natten. Lucas blev direkt irriterad och kunde absolut inte förstå hur klockan gått så fort. Han gnällde och tjurade men gjorde som vi sa. På tisdagen kom explosionen. Jag gick ner och började med gröten till honom, slängde igång kaffebryggaren och kokade mina ägg. Sen gick jag till trappen för att ropa på Lucas eftersom han fortfarande inte kommit. Innan kom han upp när han hörde att jag gick ner för trappen. Men nu har han insett att han kan ligga och titta på youtube på morgonen innan jag ropar så han gör hellre de, trots att han inte får och vet att det kommer bli att han inte får ha telefonen helt enkelt.  Han kommer upp, är lite re

 Alltså denna dag! Planering? Nix! Det blev inget gjort alls känns det som.  Huvudet spann iväg på samma tankar som tidigare - min vikt. Jag gick upp på tok för mycket under min graviditet, vilket jag tidigare nämnt. På grund av att jag inte kunde amma, har jag inte fått den snålskjutsen för att minska på vikten. Efter graviditeten har jag dessutom haft ett enormt sig efter framför allt godis. Det går liksom i vågor - de första veckorna efter förlossningen kunde jag äta hur många Twix som helst. Sen blev det lion, helst med vit choklad. Nu sen någon vecka tillbaka drömmer jag om röda Ferraribilar konstant. Det är hemskt! Jag har köpt hem både blåbär, jordgubbar, vindruvor och vattenmelon för att ha nyttigare alternativ hemma, men inget hjälper.  För att minska i vikt kan jag seriöst inte unna mig något gott just nu. Jag måste hitta balansen i vad jag ska äta för att suget ska minska. Jag vill inte tillbaka till LCHF eftersom det är tråkigt och krångligt när det redan är jobbigt med mat

 Idag är det måndag och det är dags för ny vecka. Snart är det sommarlov för Lucas del och jag blir livrädd för det kommer bli med hans rutiner, hans energi och hans utbrott. Det är alltid svårast när det blir lov eller extra ledighet för då har vi inte möjlighet att aktivera honom fullt ut. Det är ingenstans den fysiska aktiviteten, det är hjärngympan också.  Så idag måste jag påbörja nya rutiner, eller i alla fall börja spåna över hur de ska se ut. När ska Lucas vakna på morgonen och ta din medicin? När ska han lägga sig på kvällarna? Vilka dagar ska han duscha/bada där han verkligen måste göra det? Vilka dagar ska han äta vilken mat? Vilka dagar ska vi göra vissa saker. Jag menar, snart är skyttet slut så då har han inte den aktiviteten på måndagar i somnar, men vi måste byta ut det mot något annat, exempelvis att vi ska cykla en timme den dagen istället, eller att vi ska orientera eller vad som helst.  Att ha ett barn med NPF är inte lätt, förtär extremt mycket tänkande kring allt

 Jag har någon gång sen förlossningen känt av foglossningen. Sen har det försvunnit och nu känner jag av den igen. Troligtvis är jag för tung.  Hur gör man för att gå ner i vikt? Jag har promenerat i princip varje dag, vissa dagar två gånger om dagen. Inte länge men tillräckligt för att jag borde gå ner några gram i vikt. Men icke. Jag får uppenbarligen inte unna mig något alls. Vad jag än gör, hur ofta jag rör på mig, jag fortsätter öka.  Det är svårt att promenera när man får ont i fötterna. Det är svårt att träna de stora musklerna när det gör ont att gå i trappor, det är svårt att engagera sig när man tror att kroppen ska gå sönder. Jag önskar verkligen jag kunde gå ner i vikt. Men vad jag än gör, ska det vara krångligt och irriterande...irriterande för att ju mer man försöker, desto mindre lyckas man

 Nu var det verkligen längesen jag uppdaterade er och det har faktiskt hänt en del här hemma.  Jag kan i ärlighetens namn inte komma på varför jag inte uppdaterat här, men jag tror helt ärligt att jag har somnat innan jag hunnit! Som ni kanske märkt, uppdaterar jag när jag gått och lagt mig eller kanske till och med mitt i natten när jag inväntar att Gabriel ska somna om efter matning. Men det har inte skett nu.  I måndags förra veckan hände nämligen det alla småbarnsföräldrar vill ska hända! Gabriel somnade strax runt 22 och sov till 05..! Han sov gott medan jag vaknade vid 04 och fattade ingenting. Sen låg jag vaken och bara väntade i princip. Sen har detta fenomen bara fortsatt - Gabriel har somnat vid 21.30-22, och sovit till 04-05, i helgen sov han ända till 07! Det har varit underbart.  Natten till idag var det dock slut på det underbara. Klockan 03 vaknade han som vanligt. Ovanligt var dock att Jonas gick upp efter två sekunder, fixade flaska och matade. Jag tänkte ”what?!” Men

 Jag nämnde i förra veckan (blogginlägg ”intensiv helg”) att vi nu ska sätta igång med renoveringen av rummet Lucas bor i. Så jag tänkte göra en uppdatering av hur det går. Vi ska inte stressa fram detta, vi tar det en dag i taget, en vecka i taget. På så vis hinner Lucas vara med och hjälpa till, jag stressar inte upp mig plus att vi kan verkligen tänka igenom alla steg i hela processen.  I måndags förra veckan började Lucas sorters sina grejer. Han har en hel del saker och mycket är ärligt talat bara skräp, men som alla barn i hans ålder vill man ju samla på saker så jag låter honom hållas. Men han har varit trött på sorterandet hela tiden. Han tappar snabbt intresset för vad han gör men det är ju också därför vi tar en sak i taget. Så förra veckan fick han en uppgift varje dag. En dag fick han tömma hyllan KALLAX (IKEA), en annan dag skrivbordet, tredje dagen lådorna under sängen och så vidare. Så i söndags var vi ut den sista möbeln (sängen) och sen var det tömt. Här nedan får ni s

 Alltså jag vet inte var jag står längre. Är jag lycklig? Olycklig? Smart? Trög? Glad? Ledsen? Orolig? Jag vet inte alls.  I torsdags diskuterade jag och Jonas kring att han slutade tidigt på jobbet. Hans företag har att man slutar 1,5 timme tidigare när det är helgdag på gång. Jag sa att det är ju synd att Gabriel vaknar vid 2.30-3.00 och ska äta. Hade han vaknar vid 5 hade de varit perfekt för Jonas att mata honom så jag skulle få sova vidare. Sen la jag till något i stil med att han får ju göra som han vill, sova eller vara vaken.  Jag föredrog att han skulle lägga sig. På så vis kunde han med lätthet gå upp tidigare istället och vara mig behjälplig med allt stök inför kalaset för mina syskon. Så gissa om jag blev förvånad när jag hör att Jonas tar Gabriel vid 6.30 på fredagsmorgonen. Hur var det möjligt tänkte jag. Tills jag insåg att han aldrig lagt sig.   Dessutom trodde jag att han väckt Lucas och hjälpt honom med frukosten. Det hade han inte så gissa om det blev stressigt inför