Tuff dag med det där samtalet

 I tisdags blev livet väldigt jobbigt för Lucas. 

Jag vet inte vad som hände, det verkar som att hjärnan rent ut sagt kortslöts. Det började redan efter frukost. Han skulle tvätta munnen, fick påminna honom flera gånger för han vet ju seriöst inte hur man gör. Han började härja om att han då skulle torka bort solkrämen jag precis smörjt honom med. Visst låter det som ett harmlöst skämt? Det är det inte. Jag kan inte fortsätta skämtet med ”självklart ska du göra det”. Nej jag måste sätta ner foten för att han ska inse att krämen är oerhört viktig. Så när jag blev allvarlig och han fortsatte så spårade det ur. Till slut var han arg på mig och jag gav upp. Vi hade ändå planerat för att ta en promenad och all energi bara sögs ur mig när det blev så här. Det slutade med att mormor kom och hämtade honom för jag var helt slut. 

Så han åkte till Sjunnen ett par timmar innan han kom hem igen. Vid middagen drog det igång igen. Vi började prata om semestern och om det stora problemet - mat till Lucas. Eftersom han inte äter något, vart ska vi åka? Vi berättade att vi hade lite olika funderingar men då krävdes det att han fick äta maten som finns där. Nej det ville han ju inte, så då sa vi att nej men då struntar vi i semester då för du kan inte gå en hel dag utan mat. 

När han typ insett att vi har rätt, skulle han först inte följa med. Den logiken alltså! Att strunta i rolig semester för att det är fel mat. Men jag förstår honom, det är hans diagnoser. Men fortfarande helt galet att han låser sig så för maten att han väljer att avstå från djurparker och vattenland. 

När vi väl fått honom att inse att det går följa med och vi kan ha kul kom sista smällen. Vi sa att nu ska vi ta en promenad för vi måste testa hur Gabriel sitter i sittdelen till vagnen. Men Lucas skulle inte med. Jo sa jag för du behöver komma ut när du suttit här hela dagen. Fortfarande ett nej. Då sa jag att han faktiskt kan följa med eftersom vi väljer att åka iväg med honom en heldag. Men nej, absolut inte. Eftersom vi vet varför - telefon och tv-spel - sa jag att han har skärmförbud. Det var ju anledningen till att han inte skulle med, han ville spela. Han fortsatte tjura och vara förbannad. Började skrika och hålla på när det inte hjälpte att han var ute och hoppade studsmatta. Vi förklarade att det handlar inte om att du ska vara ute, det handlar om att du ska lyssna på vad vi säger. 

Till slut blev han så förbannad att bara gick ut genom dörren. Jonas följde efter medan jag grät med Gabriel i famnen. Efter en stund kom Jonas in igen och Lucas låg på en parkbänk i närheten och kom strax in han med. Jag hade redan ringt mor och sagt att hon får hämta honom för jag klarade inte mer. 

Dagen efter, på onsdagen, ringde jag till biståndshandläggaren om avlastning. Ett samtal jag aldrig trodde jag skulle göra. Det känns som att jag misslyckats som mamma. Jag vet att jag inte har det men känslan är där. 

I augusti ska vi ha möte och sen får vi se vad som händer.