Att försöka eller inte försöka

 Denna vecka är verkligen ingen bra vecka när man heter Lucas och bor i vår familj. Jag vet inte vad jag ska göra, tre dagar har passerat och inte en enda har varit bra. 

Jag pratade med en av resurserna i Lucas klass idag. Han berättade att Lucas varje vecka i princip säger ”jag hatar måndagar för dom är så långa”. Veckans längsta dag och han går all in på hur tråkig den är. De har inga roliga lektioner och han ser ingen mening med att vara där. De sliter sitt hår för att hålla kvar honom. 

Igår kom han hem och var ledsen. Han hade återigen blivit mobbad. Ingen vill leka med honom. Mitt hjärta blöder för honom, men samtidigt är jag ärligt talat inte förvånad. Lucas ska alltid bestämma. Det ska vara hans regler. Han får göra som han vill. Vem vill vara kompis med honom då? Framför allt när han reagerar med att bli förbannad, slåss, skrikas och vitas om man inte gör som han vill. 

Idag fick jag en chock när jag skulle hämta Gabriel och jag möter Lucas i trappen. Han har alltså bara dragit från skolan! What?! Men som tur va visste resursen om de och samtidigt som jag pratar med Lucas får jag meddelande om röstbrevlåda. Det är resursen som ringer och meddelar att lucas åkt hem. Ringer upp och får historien förklarad - Lucas vill göra på sitt sätt och får inte det, blir förbannad och några spär på ilskan genom att kommer med kommentarer. 

Jag måste ändå säga att det var ju bra att Lucas drog, istället för att ta till nävarna. 

Men detta beteende. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet heller inte hur jag ska förklara för BUP. De ringde häromdagen och jag sa att allt funkar i skolan. Uppenbarligen gör det inte det längre. Medicinerna funkar inte. Största problemet är ju att han inte äter och får han inte i sig energi så hjälper ju inga mediciner. 

Ja sa som det var till mina föräldrar idag. Vi tänkte bjuda hit folk på midsommar. Jag vågar inte göra det. Vi tänkte åka med samma människor till Kolmården, eller vi pratade om det lite löst. Men jag vågar inte det heller. Vi skulle eventuellt låna min brors husvagn ett par dagar på deras ställplats, men jag vågar inte. Jag vågar inte ha med mitt barn på semester i år. Varför? För att när han inte får som han vill, blir han vansinnig. Ta idag. Han fick pommes och nuggets till middag. Han ska skaka ketchupen. När han skakar, håller han båda generna om flaskhalsen och sen skakar han som om det vore liv och död. Jag säger stop vänta, han skiter i mig. Mormor säger vänta vänta men det skiter han i. Morfar säger stopp stopp men fortfarande ingen som helst reaktion. Tills jag skriker sluta. ”Nähä då ska jag inte äta mer, man får ju inte göra något”. Vi försöker förklara varför men han svarar bara ”jag har alltid skakar så och det händer ingenting”. De konsekvenser vi säger finns, som aldrig kommer (eftersom vi försöker stoppa innan de händer, vem vill ha ketchup i hela vardagsrummet?) skiter han i fullständigt. Han har inget konsekvenstänk alls. Jag kan säga ”detta ska nu räcka hela veckan. Jag påminner dig om det varje dag. Är det slut får du ta något annat”. När vad det nu är tar slut innan söndagen, är han helt oförstående, trots att jag varje dag påpekat att när det är slut så köper jag inte nytt. Tidigast en viss dag. Och detta gör att allt går åt helvete. Han vägrar äta (det handlar alltså om tillbehör till maten), jag säger att det blir skärmförbud, han äter och låtsas klöks (han vet inte hur man klöks) och beter sig allmänt grisigt. Konsekvensen är att jag blir förbannad efter att ha fått detta bemötande i flera dagar och sen är det jag som är den värdelösa mamman. 

Jag vet att man inte kan ge upp som förälder. Man kan inte ångra sig. Och det gör jag inte. Men jag orkar inte mer. Jag kan inte hantera Lucas och jag kommer troligen aldrig kunna det. Idag tror jag att det bästa för honom helt enkelt är att inte bo hos oss mer. Jag låter hemsk som säger så, men det är ett beslut jag tar för min sons bästa i så fall. Och just nu känns det som att hans bästa inte är att bo hos oss mer. För detta beteende är inte bra för honom, det är inte bra för mig och det kommer till slut splittra hela vår familj. 

Idag skäms jag för vad jag skriver. Tårarna rinner. Jag har misslyckats som mamma. Vad jag än gör, hur jag än gör så fungerar det inte. Imorgon, om jag orkar, ska vi ta ett ordentligt samtal med Lucas. Förklara vad som händer. Förklara att jag orkar inte mer. Jag orkar inte allt skrikande och gapande från honom. Jag orkar inte hans attityd. Att han måste försöka hjälpa oss i detta också, inte bara bete sig som ett svin rent ut sagt. För han kan, han bara väljer att skita i det. För han kletar aldrig bajs på väggarna i skolan eller hos mormor. Han kissar aldrig på ringen i skolan eller hos mormor. His mormor äter han ”normalt” (fötterna ner mot golvet, lutar sig över tallriken, har en konversation med mormor), här hemma ska han sitta skräddare eller ha hälarna på stolskanten. Han slabbar ner både sig och runt sin del av köksbordet så jag spenderar en bra stund till att städa hans plats. När han ska gå från bordet spolar han ”rent” tallriken genom att skvätta vatten över halva bänken och när jag säger till så svarar han antingen katigt eller så släpper han allt och bara går för ”han kan ju ingenting”. Alla dessa saker han kan ordentligt egentligen men hos oss skiter han i de. Och eftersom han gör ”rätt” hos mormor, är det ju uppenbart att han kan det men att han inte vill det hos oss. Med andra ord kan jag inte ge mig på den punkten känner jag. Men jag sliter mitt hår. För om han inte ”hjälper” till, då har jag ännu mer att göra. Ännu mer att hon a med, och han kommer fortsätta att skita i saker och ting för att han inte behöver göra det då jag kan göra det. 

Hur ska man tänka? Hur ska man göra? För jag ger verkligen upp. Jag orkar inte detta mer.