Stress!

 Jag märker att jag inte mår bra. Min kropp lägger seriöst av nu. Troligtvis stress. 

Det är mycket som händer nu i våra liv - renovering och dop. Lucas slutar skolan på fredag och det blir en lång sommar med honom hemma hela dagarna. 

Jag känner att jag orkar inte mycket mer. Jonas fick komma hem från jobbet förra veckan för jag mådde så dåligt den natten. Jag bara grät, hade ångest och var orolig. Det hade hänt en hel del med Lucas och det triggar igång min stress oerhört. 

Nu är vi inne på finalveckan. Med endast en dag i skolan kvar, fredagen är det bara avslutning i en timme, så räknar Lucas ner till ledighet. Jag räknar ner till ångest, oro, ilska och tårar men även glädje. Och då är det mina känslor. Lucas kommer känna samma sak, men av andra orsaker. 

På lördag ska Gabriel döpas. Vi är lite sena med vissa grejer - hans rum är absolut inte färdigt och vi hade behövt tömma lite på mitt kontor för att vara säkra på att barnen som ska sova över får plats. Men det är ärligt talat bara mitt fel. Men det är så svårt att förklara för Jonas hur jag känner och vad jag vill. 

Jonas låter till exempel Gabriel somna i famnen fortfarande. Gabriel somnar numera i babynestet igen men man måste lägga ner honom innan han somnar. Jonas har inte koll när Gabriel blir trött och sen är det försent. Han blir sittandes och jag orkar ärligt talat inte fixa för jag har troligtvis redan fixat en del. Visst jag låter Gabriel somna i famnen med, eller är lat och orkar inte ta itu med saker, men jag behöver hjälp av Jonas med. Jag kan inte vara den som drar igång projekten hela tiden, han måste hjälp till lite också. Ta initiativ till att vilja hjälpa till. 

Men när jag tar upp något, så känns det som att jag måste linda in det. Det är inte hans fel, men jag kan inte göra allting själv. Det känns som att varje ämne slutar med att jag ber om ursäkt för att jag finns typ. 

Så med handen på hjärtat - huvudvärk, ont i kroppen, hosta, och sömnsvårigheter. Allt har ökat lavinartat. För att inte tala om mitt haltande minne. När helgen är förbi är det nog dags för mig att söka hjälp. 

Inte nog med det - jag samlar på mig vätska som ett jäkla badkar! Fötterna svullnar upp sånger jag ställer mig upp. I tisdags hade jag promenerat i ungefär 10 minuter när jag insåg att mina fötter svullnat så i skorna att skorna klämde åt på tok för mycket. Fastän jag dricker mycket och även får i mig vätskedrivande, svullnar jag upp. Träningen får jag börja med igen efter helgen, nu hinner jag inte. Förhoppningsvis kan jag börja svettas ut en del också.

Älskar hur jag vill en sak medan min kropp verkligen gör raka motsatsen…